Kring ett anfall mot Syrien

Det drar ihop sig till ett anfall mot Syrien efter den påstådda kemvapenattacken härom veckan som uppges ha dödat över 1000 civila. Jag skriver medvetet påstådd och uppges ha dödat eftersom vi har svårt att veta vad som har inträffat och vem som i så fall ligger bakom. FN:s vapeninspektörer har idag lämnat Syrien, vilket i sig ger framförallt USA och Frankrike möjlighet att genomföra ett anfall utan att behöva riskera ofrivilliga internationella sköldar. Det betyder också att vi om ett par dagar kan få svar via de prover, bland annat blodprover, som inspektörerna har med sig. Om en attack med kemiska stridsmedel har ägt rum blir det fortfarande svårt att bevisa vem som ligger bakom. Här blir det i mångt och mycket upp till var och en att i sitt eget samvete bedöma vem som har mest att vinna på en attack med kemiska stridsmedel, vem som har förmågan och hur till exempel amerikanska, franska, brittiska och israeliska underrättelsekällor ska värderas.

Det är lätt att utifrån en moralisk högterräng ställa krav på att det internationella samfundet ska ingripa i Syrien och stoppa lidandet. Historien visar dock att detta är betydligt lättare sagt än gjort. Utan tvekan pågår ett stort mänskligt lidande i Syrien, men hur stoppar man det och framförallt hur ska landet se ut efter ett internationellt militärt ingripande?


Legitimitet

En militär intervention i Syrien kräver legitimitet. Den starkaste legitimiteten skulle erhållas genom ett mandat från FN:s säkerhetsråd men något sådant lär aldrig effektueras då varken Ryssland eller Kina har något som helst intresse av en intervention i Syrien. Till skillnad från Libyen så är Syrien betydligt mer intressant för dessa vetoländer och framförallt med den regering landet nu har. I brist på denna uppbackning kan de länder som vill genomföra ett militärt angrepp för att straffa regimen Assad hoppas på att de prover FN:s vapeninspektörer för med sig är ”positiva”. Storbritanniens premiärminister David Cameron har redan förlorat i parlamentet avseende en brittisk medverkan innan vapeninspektörernas provsvar anlänt. Vill USA och Frankrike stärka legitimiteten för ett angrepp, tvingas man invänta dessa svar. Som med många andra prover finns en viss felmarginal och svaret kommer alltid att kunna ifrågasättas.

USA säger sig redan ha bevis för att regimen ligger bakom attacken med kemiska stridsmedel och att man är fullt nöjd med dessa. Bevisen sägs bland annat utgöras av avlyssnade samtal mellan nyckelpersoner i regimen. Detta är av naturliga skäl också bevis vars autencitet inte är oomtvistliga. Vis av erfarenheten från anfallet mot Irak 2003 lär inte Obama vilja genomföra ett anfall mot Syrien utan starka bevis. I sitt tal igår kväll uttryckte också Obama att det från amerikansk sida inte är aktuellt med att genomföra militära anfall för att stödja oppositionen eller för att avsätta regimen utan att det handlar om att straffa regimen för användandet av kemiska vapen.


Målsättning med ett internationellt militärt angrepp

Det alla vill uppnå i Syrien är naturligtvis fred och frihet för alla, men det är tyvärr inte lika lätt som det kan framstå i en Bamse-tidning. Somliga tycker det viktigaste är att man gör ”något”, somliga vill att regimen försvinner och verkar tro att oppositionen då automatiskt skulle införa motsvarande svensk demokrati och vissa tror att det tredje världskriget står för dörren.

Innan man går i krig, vilket ett internationellt militärt angrepp skulle innebära, så krävs det att man fastställer vad det är man vill uppnå då ambitionen i högsta grad kommer att styra vilka verktyg som ska användas och hur lång tid ett angrepp eller en intervention kommer att ta och naturligtvis också vilka kostnader såväl monetärt som i människoliv. Vilket end-state som gäller för ett militärt angrepp mot Syrien har det hittills inte presenterats något egentligt svar på. Istället tycks retoriken centrera kring att ”någon” borde göra ”något”.

Det finns all anledning att reflektera över vad ett så pass begränsat militärt angrepp som nu är aktuellt egentligen kommer att åstadkomma och framförallt hur ett sådant kommer att förändra den sköra balansen i Mellanöstern.


Verktyg

Har man målsättningen att en internationell militär intervention ska återställa fred och införa demokrati i Syrien, så kommer det att krävas åtskilliga år av internationell militär närvaro på marken i Syrien och insatsen kommer att omfatta insats av hundratusentals soldater. Många av dessa kommer att få sätta livet till liksom även syrier – kombattanter som civila.

Har man istället en mer begränsad målsättning som fallet verkar vara med den amerikanska, att ge Syrien en näsbränna användandet av kemiska vapen, handlar det istället om anfall med avståndsvapen mot enstaka punktmål. I klartext blir det kryssningsrobotar från fartyg, ubåtar och flygplan mot fasta mål av militärt värde som kan sammankopplas med förmågan att genomföra strid med kemiska vapen. Problemet blir att fastställa vilka dessa mål är. Det naturliga i högintensiv krigföring vore att ge sig på det strategiska ledningsskiktet, framförallt i form av president Assad och hans närmaste, men det är torde vara omöjligt av legitimitetsskäl. Återstår gör i så fall att ge sig på ledningscentraler varifrån man kan misstänka att anfallen med kemiska stridsmedel letts, liksom avfyrningssystem för kemiska stridsmedel och eventuella identifierade förråd för dessa vapen. Då avfyrningssystemen i regel utgörs av mobila system såsom robotfordon och artilleripjäser blir dessa mycket svåra att komma åt med kryssningsrobotar då dessas tid från målupptäckt till bekämpning handlar om timmar, varvid målet ofta hunnit flytta sig till en helt annan plats. Hade USA och Frankrike haft luftherravälde över Syrien hade man kunnat nyttja sig av stridsflyg och drönare för att nå verkan. Att nedkämpa det syriska luftvärnet till en sådan nivå att man når rörelsefrihet med konventionella flygstridskrafter i operationsområdet kommer dock att ta veckor och att operera med stridsflyg utan luftherravälde medför risker för nedskjutning och tillfångatagande av amerikansk militär personal som president Obama utan tvekan ej är villig att ta med tanke på den amerikanska hemmaopinionen.

Troligast är med andra ord att det blir insatser med avståndsvapen som vi får se. Vilken verkan som uppnås är dock oklart. Syrien är vid det här laget i än högre grad ett land som i högre grad ej är beroende av fungerande samhällsfunktioner på det sätt som ett modernt västland som t ex Sverige är. Ett hot om angrepp eller ett angrepp med flygstridskrafter mot nyckelpunkter i Sverige skulle medföra så stora samhällsproblem att man sannolikt skulle söka förhandla fram fred utan att motståndaren ens skulle behöva hota med insats av markstridskrafter. Fallhöjden i vårt moderna samhälle är så pass stor. I Afghanistan vars samhälleliga fallhöjd är tämligen låg skulle liknande hot vara verkningslösa. Syrien lär efter snart tre års inbördeskrig och dessförinnan en lägre samhällsutveckling än Västeuropa, vara tveksamt sårbart för hot respektive insats av endast flygstridskrafter och framförallt om dessa begränsas i tid och endast rör vissa militära mål. Likt president Clinton gjorde 1999 har också president Obama i förväg uttryckt att någon insats av markförband ej är aktuell.


Ryssland

Ryssland är en av regeringens Assads starkaste bundsförvanter, där den andra är Iran. President Putin har sedan inbördeskriget i Syrien inleddes för snart tre år sedan starkt emotsatt sig en internationell intervention liksom resolutioner i FN:s säkerhetsråd. Istället har Ryssland förstärkt sin militära närvaro i Syrien i hamnstaden Tartus där man sedan Sovjetunionens dagar disponerar en flottbas för den marina närvaron i Medelhavet. Man har också fortsatt med vapenleveranser till regimen i Syrien med motiveringen att de vapen man levererar inte kan användas mot oppositionen. De luftvärnssystem och kustartillerisystem man levererar till Syrien är dock i högsta grad användbara för att motverka ett internationellt militärt angrepp.

Trots höga tonlägen från rysk sida mot ett amerikanskt/internationellt angrepp mot Syrien är det knappast något man kommer att gå till krig på. Trots en stark rysk militär närvaro utanför och längs Syriens kust lär man knappast ta strid med andra nationers enheter som genomför anfall mot Syrien. Däremot är det inte helt otroligt att man kan använda marint luftförsvar till att bekämpa kryssningsrobotar.

Ryssland skulle i händelse av ett amerikanskt angrepp mot Syrien vara en av vinnarna. Bara under slutet av augusti har oljepriset stigit 10 % på oron i Syrien. Vad som driver oljepriset är sannolikt en oro för hur framförallt Iran ska agera om Syrien angrips. Bestämmer sig Iran för att hämnas med aktioner mot fartyg som passerar Hormuzsundet kommer detta att få allvarliga konsekvenser för världens oljetillgång och därmed även priset på olja. För rysk del skulle detta vara ett tacksamt tillskott i statskassan då ett högre oljepris också har mycket stor påverkan på den statliga ryska ekonomin.

Att Ryssland värderar Syrien högt har de senaste åren varit tydligt såväl genom den ryska retoriken, men inte minst genom direkta handlingar i form av vapenexport och även en förstärkt marin närvaro. I våras meddelades att renoveringsarbetet på Rysslands enda kvarvarande hangarfartyg avbryts för att fartyget ska kunna sändas till östra Medelhavet under hösten. På kort sikt innebär detta en avsevärt förstärkt förmåga, men på längre sikt kan det vara förödande då fartyget i fråga var i starkt behov av omfattande renoveringar för att kunna hållas igång under 2020-talet och från början var planerat att tillbringa ytterligare några år på varv.

Att Ryssland liksom Kina motsätter sig en skarpare säkerhetsrådsresolution om Syrien kan framförallt förklaras med att man är rädd för att detta ska sätta ett exempel för framtiden i områden där respektive land är rädd för en utveckling liknande den arabiska våren, till exempel med en minoritet som söker självständighet.

För President Putin är det också ett tacksamt tillfälle att kunna gråta krokodiltårar över syriska civila som riskerar dödas av amerikanska kryssningsrobotar, när Putin själv förmodligen har de bästa möjligheterna att påverka den syriska regimen att gå mot en fredlig lösning.


Risk för spridning

Som så många gånger tidigare beskrivit så är Syrien i högre grad än t ex Libyen knutet till den mycket sköra balansen i Mellanöstern mellan Iran-stödda shiamuslimer (syrisk regim), länder med starkt Sunni-inflytande (Saudi-Arabien, Qatar m fl) och därutöver Israel. För att ytterligare späda på det hela finns kurdisk intressen i så väl Syrien som Turkiet och Irak. En ytterligare aktör är NATO-medlemmen Turkiet. Klämda i mitten är den syriska kristna minoriteten där många fruktar att den syriska regimens fall ska medföra samma situation för de kristna i Syrien som fallet blivit i först Irak och sedan Egypten.

Iran är inget nära grannland till Syrien, men har historiskt agerat militärt såväl i Syrien som i grannlandet Libanon och har även idag militära styrkor på plats i Syrien enligt flera bedömare. En pressad syrisk regim som i form av ett sista kort spelar ut att genomföra ett anfall med kemiska stridsmedel mot Israel skulle få förödande konsekvenser och även kasta om allianser och insatser i området och skapa en mycket svårsläckt brand.


Sverige och ett militärt angrepp på Syrien

Sverige kommer aldrig att delta i en militär intervention utan att det finns ett mandat från FN:s säkerhetsråd, så något svenskt militärt deltagande kommer inte att vara aktuellt. Trots detta finns det de som förespråkar ett svenskt militärt deltagande av moraliska skäl och tar Libyeninsatsen som exempel. Detta tyder tyvärr även på bristande kunskaper avseende den svenska militära situationen idag. Trots att det bara gått två år sedan Libyeninsatsen är det en mycket annorlunda säkerhetspolitisk såväl som militär karta som råder idag. Den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde och framförallt över Östersjön är idag radikalt annorlunda jämfört med för två år sedan, vilket torde ha framgått mellan raderna i rapporteringen om bland annat den ryska påsken. För svensk del skulle det bli ytterst ansträngande att hålla igång en stridsflyginsats över Syrien samtidigt som man upprätthöll beredskap över Östersjön. De spaningskapslar som användes över Libyen är även en nyckelutrustning för att skapa lägesuppfattning i Östersjön. Vad ska prioriteras när man får svårt att lösa båda uppgifterna?

Därtill har det svenska flygvapnets stridsflyg krympt med flera tiotals procent på två år(!). Vid årskiftet avvecklades nämligen JAS 39A/B motsvarande ca 2 divisioner samtidigt som JAS 39C/D ej är slutleverade då slutleverans av dessa av ekonomiska skäl skjutits flera år framåt för att dels hålla igång Saabs produktionslina, men även smeta ut kostnaderna för Försvarsmakten. Man kan starkt ifrågasätta om Försvarsmakten någonsin kommer att nå de av Riksdagen beslutade 100 JAS 39C/D då befintliga JAS 39C/D inom kort kommer att börja byggas om till JAS 39E och därtill ska motsvarande en division (12 flygplan) lånas ut till Schweiz med början om ett drygt år. Det är alltså betydligt mindre resurser som i så fall ska klara av att både upprätthålla svensk territoriell integritet och att genomföra en högriskinsats över Syrien.

Det var också en skrockande Carl Bildt som i veckan svarade på Ekots fråga om Sverige skulle delta i ett militärt angrepp på Syrien. Utöver den självklara aspekten med det svenska behovet av ett FN-mandat meddelade också Bildt att Försvarsmakten inte har några lämpliga resurser för en sådan aktion, då Sverige inte har några vapensystem som kan verka på detta sätt. Avsaknaden av långräckviddiga precisionsvapen till Gripensystemet är något som påpekats sedan 80-talet. Det är en allvarlig brist som inte bara gäller insatser likt en sådan i Syrien utan i än högre grad det nationella försvaret. Idag består Flygvapnets attackvapen utöver sjömålsrobot endast av 250-kilosbomber vilka når verkan mot små byggnader och fordon. En anskaffning styrd av 00-talets Långtbortistandoktrin. Någon ändring av detta finns ej i någon känd materielplan, varvid svenskt försvar fortsatt kommer att vara den fastbundna boxaren till skillnad från Finland där man snart börjar ta leverans av liknande vapensystem.


Ett farligt exempel

Allvarligast med ett amerikanskt/franskt angrepp på Syrien i syfte att straffa regimen vore om man gör detta utan ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Att något sådant skulle rösta igenom lär ingen se som realistiskt. Vi hamnar då i en situation där FN och säkerhetsrådet för fjärde gången på 15 år skulle rundas när en stormakt bestämmer sig för att agera militärt utan FN:s samtycke. Första gången var Kosovokriget vilket väckte stark anstöt i Ryssland som såg starka paralleller till geografiska delar av det gamla sovjetimperiet, men även bland vissa kretsar i form av slaviska blodsband. Det andra tillfället var Irakkriget där USA till slut tröttnade på att vänta på FN. Det tredje var Georgienkriget där den ryska retoriken faktiskt rättfärdigade kriget med att man gjorde samma sak som USA och NATO-länderna gjort i Kosovo.

Genomförs nu ytterligare en militär aktion från stormakter utan att det sanktionerats från FN, kommer detta ytterligare att försvaga FN och dess internationella roll. Det kommer i så fall i framtiden bli än enklare för stormakterna att agera mot mindre länder och i områden där man anser sig ha ”legitima” intressen.


Jag håller det för troligt att vi kommer att få se ett begränsat amerikanskt och franskt anfall mot Syrien. För stort förtroendekapital är redan satsat i frågan och att skulle president Obama nu vika sig efter att tidigare ha dragit upp en tydlig linje för vad som ej kan accepteras (insättande av kemiska vapen), skulle även detta bli ett farligt exempel för framtiden. Ur svensk synvinkel blir det närmast intressant att se om president Obama kommer att genomföra sitt Sverigebesök i mitten av veckan eller om detta ställs in till förmån för att sy ihop en Syrienkoalition. Det finns nog rätt många svenska befattningshavare som i så fall skulle dra en lättnadens suck.


Läs även Försvar & Säkerhets analys av läget i Syrienfrågan.

Media: SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, SVT, 2, 3, SR, 2, 3, Aft, 2, 3, 4, 5, 6

13 kommentarer:

Magnus Redin sa...
1 september 2013 kl. 10:32  

Att underhålla tabuet mot kemiska stridsmedel är riktigt bra. Det effektivaste borde vara att slå direkt mot högsta ledningen eller kemstridsmedelsanvändarens ekonomi så som återstående oljeproduktion.

Vad detta skulle betyda för FN är en intressant fråga. Själv har jag lågt förtroende för FN då andelen diktaturer är hög och säkerhetsrådet konstruerat så det nästan alltid blockerar men de gör ändock en del nytta.

Jag har ingen aning om hur man får stopp på ett inbördeskrig i en sönderfallande stat som rör sig emot etnisk rensning genom massmord, framförallt inte när motsvarande spänningar med intensivt hat och mer munnar än mat finns i andra stater i regionen. Går det att få stopp på de effektivaste massmordsmetoderna finns det i alla fall en chans att det blir mer flyktingströmmar i stället för massgravar.

Forsno sa...
1 september 2013 kl. 12:41  

Eftersom det man försöker påverka egentligen är Assads beteende så tror jag mer på det syriska ledarskapet än artilleriförband som huvudsakliga mål för kryssningsrobotarna. Jag är även väldigt skeptisk till att det som föreslås kommer att räcka för att uppnå avskräckning.

Skälet till att Assad använder kemvapen är att han anser att han behöver det för att vinna. Även med hjälp från Hezbollah och Quds-styrkan så har han uppenbarligen inte trupp nog för storskalig strid i bebyggelse ens på ett så högprioriterat frontavsnitt som huvudstadens förorter.

Om han inte kan fås att frukta för sin och sin familjs liv så tror jag inte att han kommer att avstå från framtida användning av kemiska vapen.

Jag håller med om att FM borde ha förmåga att delta i en Syreninsats; att slå mot Syriska militära installationer från t ex Cypern är analogt med att slå mot Ryska dito i Kaliningrad.

Kan vi det ena så kan vi det andra och omvänt.

Wiseman sa...
1 september 2013 kl. 13:36  

Forsno,

Problemet med att slå mot ledarskapet är att det är svårt att göra det utan att anklagas för att hjälpa rebellerna. Assads väl och ve lär ingå i de politiska förbehåll som utfärdas vid ett eventuellt anfall på samma sätt som för Gadaffi. Ryssland skulle gå i taket.

Dock instämmer jag i att det skulle vara det effektivaste för att uppnå denna målsättning. För andra målsättningar skulle det vara förödande.

Unknown sa...
1 september 2013 kl. 18:04  

Vad händer, utöver att Obama förlorar ansiktet och att ett stort antal människor i Syrien skulle skadas och kanske dö om det fastställs att stridsgas har använts men ändå inget västland agerar militärt mot Syrien?

@ Forsno -
Jag håller helt med dig om att FM borde ha förmåga att slå mot Syriska militära installationer från Cypern därför att det vore analogt med att slå mot ryska installationer i Kaliningrad. "Kan vi det ena så kan vi det andra och omvänt."

Tror du att vi kan det; med vilka vapensystem skulle det vara möjligt? Jag hoppas att du inte tror att Flygvapnet skulle kunna. Det vore i så fall genom solklara kamikazeanfall och jag hoppas vid gud att något sådant aldrig skulle beordras!
WW pekar tydligt på att det (att långräckviddig attackrobot saknas) är en allvarlig brist som inte bara gäller insatser likt en sådan i Syrien utan i än högre grad det nationella försvaret. Det håller jag 100%igt med om.

Anonym sa...
1 september 2013 kl. 18:41  

@Forsno

Vad får dig att säga att Bashar al-Assad har använt gas i striderna i Damaskus östra förorter tiden kring 21 augusti 2013? Vilket är ditt underlag för utsagan?

Även oppositionen/rebellfraktioner misstänks ha kapacitet och vilja att använda gas, vilket ventilerades i en intervju med Carla del Ponte (från ”The Independent International Commission of Inquiry on Syria”) 5 maj 2013 i italienskspråkig tv i Schweiz, refererat i BBC:
http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-22424188

”UN's Del Ponte says evidence Syria rebels 'used sarin'

Testimony from victims of the conflict in Syria suggests rebels have used the nerve agent, sarin, a leading member of a UN commission of inquiry has said.
Carla Del Ponte told Swiss TV that there were "strong, concrete suspicions but not yet incontrovertible proof".

Carla Del Ponte: "I was a little bit stupefied by the first indication of the use of nerve gas by the opposition"”

Om det nu skulle visa sig att det var oppositionen/rebellfraktioner som stod bakom gasattacken och USA slår till mot Bashar al-Assad, så agerar USA nyttig idiot i det syriska inbördeskriget till stöd för jihadister och al-Qaida i Syrien. På samma sätt som ISAF riskerar att agera nyttig idiot i händerna på regionala krigsherrar i det muslimska klansamhällets Afghanistan. Dessa krigsherrar kan, genom att utmåla sina fiender som talibaner, lura ISAF att slå till mot dessa fiender.

Sten-Erik Björling sa...
1 september 2013 kl. 21:07  

Forsno,

Rebellerna har slagits tillbaka på i stort sett alla fronter och de har tidigare bevisats använts sarin. Dessutom har rebeller arresterats i Turkiet när de försökte smuggla kemiska stridsmedel.

Det som med stor sannolikhet kommer att ske är att när kryssningsrobotattacken genomförs från robotjagarna i Medelhavet så kommer det truppfartyg som finns i regionen att sänkas. Dock kommer frågan att vara vem som sänker fartyget - Syrien eller en Israelisk ubåt. USA behöver provoceras in i ett krig, vilka som manipulerar kan vara allt från neokonservativa i USA, Israel eller Saudiarabien.

Stene

Forsno sa...
1 september 2013 kl. 21:11  

@Bo H
Jag skrev just "borde" och jag är smärtsamt medveten om att FV inte är i närheteten av att ha den förmågan idag.

@gruelse
Så du hävdar att rebellerna under en paus i artilleribeskjutningen från regeringssidan sköt några dussin raketer med nervgas på det område de själva försvarade?

Om rebellerna hade tillgång till sådana kvantiteter av kemiska vapen i Damaskus så skulle de inte behöva dra in västmakterna - de skulle kunna slå ut regeringssidan själva.

Den sortens symbolhandling som diskuteras nu, med begränsade kryssningsrobotanfall, kommer att göra obetydlig skada jämfört med ett överranskande moln av nervgas över regeringskvarteren.

Martin sa...
2 september 2013 kl. 17:06  

@Forsno

Jag håller det inte för helt otroligt att rebellerna faktiskt genomfört ett begränsat gasanfall mot sin egna, just för uppnå det som nu håller på att hända: att få in USA som aktiv part på sin sida.

Alternativt så kan ju gasgranater i rebellernas ägo ha råkat förstöras, antingen genom en olyckshändelse eller genom beskjutning från regimstyrkor. I samband med att de förstördes läckte gas ut och slog ut dess ägare.

Forsno sa...
2 september 2013 kl. 19:34  

@Sten-Erik Björling
Den som ens för ett ögonblick tror att USA medvetet skulle offra ett stridsstödsfartyg på 40 000 ton, med en hel amfibiebataljon ombord, för att få en ursäkt att gå in i det inbördeskrig man gjort allt för att undvika att dras in i behöver sluta slarva med sin medicinering.

@Martin
Bara Ghoutaattackens omfattning räcker för att göra det helt orimligt att någon rebellgrupp skulle ligga bakom den; de har inga artilleribataljoner till sitt förfogande.

Sten-Erik Björling sa...
3 september 2013 kl. 11:27  

Forsno,

Som jag skrev i mitt inlägg - ett troligt scenario är att extern makt typ Israel används för att göra detta. Det finns många som vill uppnå sina egna mål till den sista Amerikanska soldaten. Både Israel och Saudi vill destruera Syrien som spelare i regionen för att senare kunna effektivt slå mot Iran. Krigshetsare inom den Amerikanska administrationen finns det gott om - i mångt och mycket är de nyttiga idioter.

Att sedan USA har genomfört flera false-flag operationer i olika sammanhang gör inte saken bättre….

Stene

Martin sa...
3 september 2013 kl. 19:13  

Forsno, jag tror knappast att du mha öppna källor kan dra några som helst slutsatser om vad som hände annat än att det troligen förekommit någon typ av utsläpp av C-stridsmedel. Om det är medveten artilleribeskjutning från någon sida, hur omfattande den varit, med vilka pjäser man skjutit, hur mycket gas som använts, om det var en olyckshändelse eller något helt annat som låg bakom vet nog ingen annan än de som utfört det eller fanns på plats när det hände. Sannolikheten att de som vet dessutom är döda är ju överhängande.

Forsno sa...
3 september 2013 kl. 21:05  

@Martin
Den som verkligen vill veta, och inte av ideologiska skäl misstror alla västliga regeringskällor, kan redan nu bilda sig en mycket god uppfattning om vad som hände. För att citera den franska regeringens rapport:

“L’attaque combinée du 21 août répond à un schéma tactique classique (préparation d'artillerie, puis offensive terrestre) et l’emploi d’agents chimiques
s’est intégré dans une manœuvre tactique cohérente, au plan militaire, avec la doctrine d’emploi des forces syriennes.”

http://www.gouvernement.fr/sites/default/files/fichiers_joints/syrie_synthese_nationale_de_renseignement_declassifie_02_09_2013.pdf

Även den som hävdar att allt en västlig regering säger per definition är en lögn säger dock förhoppningsvis inte samma sak om Läkare utan gränser. Enligt MSF så togs 3 600 personer in på sjukhus med förgiftningssymptom varav 355 dog. Detta räknar inte in de som dog i sina hem så Kerrys dryga 1 400 är en mycket rimlig totalsiffra.

http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2013/08/201382417141280856.html

Det här var ingen olycka. Det var inte falsk flagg. Det var inte shapeshifting reptile aliens.

Det var ett brott mot mänskligheten begånget av den Syriska militären.

Martin sa...
4 september 2013 kl. 17:30  

Forsno, jag antar att du litade blint på de "västliga regeringskällor" som i början av 2000-talet med bestämdhet hävdade att Saddam Hussein gömde stora lager av WMD:s?

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade