En ljusglimt i det tragiska

Mil.se skriver om utvecklingen i Norra Afghanistan bekräftar den negativa utvecklingen som de norra provinserna erfar. I såväl nordväst som nordost har talibanerna gjort framsteg och som läsare av bloggen förmodligen redan vet har de två tyska PRT som är lokaliserade öster om det svenska PRT:t ansatts hårt av talibanerna. Risken är stor att talibanerna även får ett kraftigare fotfäste i det svenska ansvarsområdet. 500 man är försvinnande lite för att täcka en yta motsvarande Götaland. Dock är uppgiften huvudsakligen den afghanska armén och polisen, men inte heller deras numerärer är speciellt stora.

Glädjande är dock det som nu rapporteras på mil.se att Regeringen nu öronmärker 25% av biståndet i Afghanistan till det svenska PRT:ts ansvarsområde och att antalet biståndshandläggare ökas. Förhoppningsvis fortsätter den trenden.

Däremot är det ytterst tragiskt att läsa om den afghanske mannen som fick sin näsa och sina öron avskurna av talibanerna då de fick reda på att han skulle gå och rösta. I Storbritannien har debatten blossat upp om de tio brittiska soldater som stupade var ett pris värt att betala för att 150 personer av 80 000 skulle kunna gå och rösta i det brittiska ansvarsområdet.

Som svensk ska man vara ytterst tacksam att det finns andra nationer som tar på sig det svåra jobbet i södra Afghanistan.

Michael Yon's senaste reportage i vilket han följer en brittisk pluton på valdagen utgör mycket intressant och för den delen skrämmande läsning om situationen i södra Afghanistan och avhandlar en del om paradoxen med det afghanska valet.

Reportaget kan också vara högintressant för dem som vill se en svensk militär ambulanshelikopterförmåga. Receptet finns färdigt. Det är bara att köra ctrl-c / ctrl-v på de amerikanska HH-60 Blackhawkförbanden. Köp helikoptrarna med samma utrustning och kopiera besättningssystemet. Det kommer att kosta, men det blir en lösning som alltid kommer att vara gångbar, som kommer att vara efterfrågad överallt och som kommer att förläna stor tacksamhet var helst den sätts in. Förmodligen skulle den vara operativ åratal innan Hkp 14 flugits med alla de system Sverige avser montera in.

Veckans I-landsproblem

Igår kväll satte jag nästan kvällsmaten i halsen när jag följde Rapport (börjar ca 10:30 in i programmet. 1/9 18.20: Länken uppdaterad) och hörde den intervjuade beklaga sig över att han tvingades ta jobb som han tyckte var under hans kompetensnivå.

Han anser alltså att du, jag och alla andra som betalar skatt (d v s även andra arbetslösa) ska finansiera hans lyxarbetslöshet. Egentligen är det ju inte jag som drabbas av problemet utan snarare alla som verkligen har det svårt i samhället och som samhället inte har råd att stötta fullt ut.

Ingenting hindrar att man söker ett bättre jobb när man väl har ett.

Helt apropå pengar som bränner i fickan

I förra veckan skrev jag om hur statens pengar ibland verkar brinna i fickan. Nyss fick jag läsa denna artikel som faktiskt binder samman inläggen om dyra och irrationella omlokaliseringar och SIDA:s undermåliga kontroll på biståndspengarna.

I den gamla humorserien Helt Apropå som gick i slutet av 80-talet hade detta avslutats med två damer som utbrister "Sverige är fantastiskt, eller hur?"

Även SvD, DN

Blåögt

Återigen kan man konstatera att EU:s för tillfället högste utrikespolitiker inte tänker underlätta säkerhetsarbetet kring hans person. Efter de senaste två månadernas händelser torde det stå fullständigt klart att talibanerna med gelikar har möjlighet att påverka mål i och kring Kabul. Denna skalp torde vara en av de värdefullaste troféer de kan tänka sig.

Betydligt större värden än vederbörandes eget liv står på spel och en publicering i förtid av schemat anser jag mycket blåögt.

Vem är mest lurad?

Den norske försvarskommentatorn John Berg skriver i en debattartikel att Norge med avsikt lurade Sverige när man bjöd in Gripen till upphandlingen av nya stridsflygplan och sedan valde JSF. Berg anser att Sverige ska kräva en ordentlig granskning av hela upphandlingsförfarandet. Jag förstår det norska valet av JSF och skulle nog ha gjort samma val själv, men jag anser likväl att förfarandet var ohederligt.

Jag har svårt att se att något sådant skulle se. En sådan granskning där alla fakta lades på bordet skulle med all sannolikhet spräcka den norska regeringen. Även om "alla" vet att Berg har rätt räknas det inte riktigt förrän media i Norge väljer att ta tag i affären ordentligt. Svenska regeringens intresse av att den norska faller är föga.

Från början trodde man att det norska agerandet och lögnerna om pris och prestanda som presenterades av den norska regeringen skulle avsevärt skulle skada försäljningsmöjligheterna för JAS 39 i andra länder. Nu, nästan ett år senare, verkar det inte som om så vore fallet. Snarare verkar det som om de flesta länderna som intresserar sig för ett eventuellt köp av Gripen ifrågasätter det norska agerandet. Den offert som under våren lämnades till Nederländerna var ytterst specificerad och med all tänkbara garantier och ytterst tydlig på alla de områden som Norge utnyttjade till att motivera JSF och kom därför att imponera stort på fackpressen.

Frågan är vem som blev mest lurad egentligen, Sverige eller norrmännen själva? Det pris Norge i vintras hävdade gäller för JSF är ungefär hälften av det som amerikanska försvarsmakten då förväntade sig att kunna köpa JSF för. Sedan dess har en rad andra faktorer dykt upp som talar till Norges nackdel. Amerikanska flygvapnet talar sedan i somras om att reducera sitt köp av JSF från drygt 1700 flygplan F-35A till avsevärt färre. Amerikanska flottan funderar på att reducera sina köp av F-35B och F-35C med drygt 400 flygplan, vilket fått flygvapnet att säga att då lär det bli ännu färre för dem. Det är nämligen så i en marknadsekonomi att enhetspriset stiger när volymen sjunker och när de största kunder avsevärt reducerar sina köp, kommer styckepriset att bli dyrare. Det lär Norge få märka av. Om inte på flygplanens kostnad så lär i alla fall industrin ta igen kostnaderna på reservdelarna och liknande. Norge har t ex inte ännu räknat på kringfunktionerna till JSF. Något man definitivt lär märka av är att JSF sedan i somras officiellt ligger två år efter schemat och förseningarna minskar inte, vilket kan få konsekvenser för Norges redan slitna F-16. Det är dessutom inte förrän nästa år som priset på JSF för Norge ska förhandlas och låsas.

Frågan är alltså vem som är mest lurad? Sverige eller den norska allmänheten?

En sak man faktiskt kan kritisera den svenska regeringen för är de tveksamma garantierna till Norge att köpa nästa version av JAS 39. Ingen vill stå som ensam brukare av ett dyrt stridsflygplansystem, speciellt inte när det inte ens är den egna nationens industri som tagit fram det. Detta kommer att fortsätta att ligga försäljningen av Gripen i fatet, tills regeringen klart går ut och säger att Sverige kommer att köpa nästa version av JAS 39 oavsett andra nationers agerande. Man ska ha mycket klart för sig att en stor del av den framtida utvecklingen av JAS 39 redan är betald, samtidigt som alternativet till att inte köpa nästa version av JAS 39 kommer att vara att köpa in nya utländska stridsflygplan och vid den tidpunkten lär det inte finnas mycket annat kvar i produktion än JSF och de ryska flygplanen. Det alternativet lär knappast bli billigare.

Det finns dock de som har större problem med sitt framtida flygvapen och det är USA där man under det kommande decenniet kommer att ligga under det antal stridsflygplan man behöver eftersom de gamla slits och slitits otroligt hårt under konstant krigande i Mellanöstern och inga nya (JSF) är någonstans i närheten att bli operativa.


Jag kan dock hålla med John Berg om att det hade varit trevligt att se ett nordiskt försvarssamarbete också inom flygindustrin, men den möjligheten är nu ljusår bort.

Mer pengar som bränner i fickan

Biståndsminister Gunilla Carlsson funderar på Newsmill över det svenska biståndets effekter. Det gör hon med all rätt. Föresättningen att inte vara nöjd med svenskt bistånd förrän det bevisat leder till positiva effekter i u-länderna är god och anser jag markerar något av en milstolpe.

Det svenska biståndet är i år på 34 mdr kr, högst i världen om man slår ut på BNP/invånare, och ökar varje år. Det är nuförtiden en omfattande post i den svenska statsbudgeten och de som tidigare vågat resa några som helst krav på biståndet, bl a biståndsministern själv, har mötts av en ström av värdeord med föga substans av dem som verkar hävda att siffrorna är det viktigaste. Ju större siffror, desto godare är man.

Den svenska försvarsbudgetens militära del är i år på ca 40 mdr kr. Utan att överdriva så ifrågasätts effekten av dessa miljarder varje vecka i pressen till skillnad från biståndet.

Tidskriften Sunt Förnuft ägnade mycket energi åt just det svenska biståndet i sitt majnummer. Liksom biståndsministern frågar man sig om biståndet verkligen är effektivt och fyller sitt syfte i sin nuvarande form. Tyvärr läggs inte Sunt Förnuft ut på nätet, för artiklarna är verkligen intressanta.

Det som bedöms ha störst positiv effekt för u-länderna är katastrofhjälp (vilket inte är SIDA:s uppgift) som innebär hjälp på kort sikt, t ex vid översvämningar och jordbävningar, medan bistånd innebär hjälp på lång sikt.

En stor del av kritiken riktas mot att den absoluta huvuddelen av biståndet går till sådant som är omöjligt att utvärdera, framförallt genom budgetstöd. Mycket av detta står att läsa om i rapporten ”Okända effekter av svenskt bistånd”. Att få fram själv rapporten visade sig svårt, bl a eftersom mycket av det material som begärdes in från SIDA inte gick att få fram. Informationen stod helt enkelt inte att hitta. Efter att rapporten publicerades fick författaren ta emot mejl från SIDA-anställda som bekräftar hans slutsatser och berättar att de när de själva gjort utvärderingen blivit beordrade att lägga siffror till rätta.

Det finns också de som sticker ut hakan så långt som att säga att inga positiva effekter alls går att påvisa efter 40 år av aktivt bistånd om totalt 11 000 mdr kr (från västvärlden). De få åtgärder som beskrivs som lyckade är små begränsade projekt och forskning på enskilda sjukdomar, som t ex smittkoppor. Anledningen till varför bistånd ges anges som två: dels känns det bra eftersom de flesta vill vara solidariska. Dels sysselsätter biståndsverksamheten ca 500 000 västerlänningar.

SIDA:s bistånd delas i två delar, projektstöd och budgetstöd är den ena och stöd till FN:s olika hjälpprogram den andra. Projektstödet är i princip det enda som får något beröm av den verksamhet SIDA bedriver, fastän även detta kan vara svårt att mäta effekten av eftersom SIDA ofta (med framgång) samarbetar med andra hjälporgan.

Korruption är något som ofta dyker upp i samband med biståndsfrågor och i det här fallet är det just försnillandet av miljontals kr svenskt bistånd i Zambia som är grunden för Gunilla Carlsson artikel. Vad det svenska biståndet som går in i den afghanska regeringens skattekistor tar vägen vet ingen. Svenska folket verkar i alla fall inte ha något större förtroende för svenskt bistånd. I Aftonbladets omröstning med frågan: "Litar du på att svenskt bistånd når rätt mottagare?", svarar endast 1,7 % bifallande (kl 21.55). Det är inga siffror jag skulle vara nöjd med.

Det är hög tid att svenskt bistånd sätts under lupp. I synnerhet det bistånd som görs i de områden där Sverige samtidigt gör militära insatser. Det finns ingenting att vinna på att som nu skilja biståndet från det militära, utan snarare allt att förlora. Stabilitet i Afghanistan är ingenting som uppnås i en handvändning och förutsättningen är den civila utvecklingen. Liksom övriga interna konflikter vinns kriget genom att man vinner civilbefolkningens förtroende. I det här fallet handlar det om att skapa en grundläggande säkerhet och livsförhållanden för befolkningen. Maslows lagar är lika aktuella som alltid. Man ägnar inte mycket tankemöda åt hur saker och ting är 50 mil från hemmet när man saknar vatten, sjukvård och säkerhet.

När pengarna bränner i fickan

Jag har alltid varit kritisk till de stora förbandsnerläggningar som genomförts under den förra socialdemokratiska regeringsviten med påföljande flyttar av personal och materiel kors och tvärs över riket. Förbandsnerläggningar och nerrustning som kostat otroliga summor på kort sikt för att ge vinst först efter minst 10 år har jag aldrig förstått mig på. Särskilt inte när förmågan nergår till ett minimum.

Eftersom många av de förbandsnerläggningar som gjordes var tvungna att genomföras i röda distrikt (det naturliga urvalet hade ju redan gjort att i princip enbart sådana var kvar) var man tvungen att i alla fall på pappret kompensera de drabbade kommunerna. Oftast blev det genom statliga ersättningsjobb, där man helt sonika beordrade olika myndigheter att flytta från företrädelsevis Stockholm till en ort med nerlagt regemente. Att sedan myndigheten var tvungen att samverka med andra myndigheter och branschföreträdare i Stockholm och att all erfaren personal var bunden till Stockholm spelade ingen roll. Lokaler skulle byggas på regementsorten, reskontona sköt i höjden och kompetensen dränerades katastrofalt. När delar av PRV flyttades till Söderhamn från Stockholm flyttade en (1) av 80 anställda med. Handläggningstiderna gick från några veckor till oändligheten. Det tog två år innan verksamheten var någorlunda igång igen.

Tidskriften Sunt Förnuft tar i nummer 4/2009 upp just denna fråga när man analyserar den statliga omlokaliseringskarusellen i samband med försvarsbesluten. Enligt fackförbundet ST har enbart flyttarna av de statliga ersättningsjobben kostat skattebetalarna 650 miljoner kr, eller 400 000 kr per jobb, i dubbla hyror, flyttkostnader, konsultarvoden, pensionslösningar och rekryteringskostnader. Som vanligt går inte effektiviteten att mäta i pengar, så ingen kan svara på hur mycket den har nergått. Vilka kostnader Försvarsmakten har burit till följd av besluten och hur mycket effektiviteten i Försvarsmakten nergått är det verkligen ingen som vet. Det enda man med säkerhet kan säga är att det inte blev bättre för någon.

Exemplet med Sollefteå som tas upp i Sunt Förnuft är sorgligt. Som plåster på såren för att kommunen tappade I 21 och T 3 i försvarsbeslutet 2000 (drygt 600 arbetstillfällen) skulle man få 300 statliga ersättningsjobb. Det blev 230 jobb med ett av de nystartade distansapoteken och en flytt av Krisberedskapsmyndigheten från Stockholm. Idag har hälften av jobben försvunnit då distansapoteken lagts ner och Krisberedskapsmyndigheten gått upp i Myndigheten för Samhällsberedskap och flyttat till Karlstad. Endast 3 av 70 anställda flyttar med. Då helt plötsligt börjar man inom socialdemokratin oja sig för ”kompetensförlusten” det innebär att flytta myndigheter tvärs över landet.

Militärt innebar nerläggningen i Sollefteå att T 3 flyttades till Östersund och samlokaliserades med I 5. I 5:s verksamhet utökades och övningsfälten räckte inte riktigt till för den mekaniserade striden och man fick regelbundet köra transporter till Sollefteå för att öva på övningsfältet där. Det blev t o m så att man var tvungen att bygga ut det gamla garageområdet i Sollefteå. I nästföljande försvarsbeslut rök alla militära förband i Östersund och en fyra år lång, men mycket dyr parentes var över.

Vad lär man sig av detta? Förmodligen inget, men det finns saker att lära (d v s det britterna brukar referera till som lessons identified eftersom det sällan blir aktuellt med lessons learned).

• Att lägga ner verksamhet blir ofta lika dyrt som att bibehålla den.
• Att flytta verksamhet blir kanske billigare i siffrorna på pappret, men i verkligheten och speciellt med effektiviteten inräknad, blir det en förlustaffär.
• Anställda flyttar sällan med sin arbetsplats, i synnerhet inte de med familj.
• Det tar lång tid innan man får upp verksamheten i samma effekt som tidigare.

Detta kan vara värt att hålla i minnet inför de säkerligen kommande förbandsnerläggningarna efter valet 2010 och de flyttar som nu stundar med inrättandet av en basbataljon lokaliserad i Kvarn och inrättandet av GLC/NOC (läs kommentarerna) istället för att bibehålla nuvarande system med sjöbevaknings- och stridsledningscentraler.

Ibland undrar man om det inte är så att statens pengar bränner i fickan. Läs gärna detta inlägg (med garanti på dåligt nattsömn som följd) på bloggen Strategi och Krigskonst om hur de senaste försvarsbesluten lett till att materiel för 300 miljarder kr skrotats, slängts eller getts bort och hur 20-30 miljarder kr (!) östs ut på luftprodukter (NBF).

Mysteriet fortsätter

Precis som jag trodde blir det bara fler och fler frågetecken i turerna runt den påstådda kapningen av Arctic Sea på svenskt vatten. SvD har en artikel som belyser ett antal av frågorna. En av de intressantaste som slagit mig är varför man fraktat hem besättning och kapare med tre (!) st Il-76? Den som kan sina militära flygplan vet att Il-76 länge utgjort ryggraden i det ryska/sovjetiska transportflyget och lastar drygt dubbelt så mycket som en Hercules. Försvarsmakten hyr t ex ofta in Il-76 från olika transportföretag för att frakta materiel till Utlandsstyrkan.

Varför använder man då tre st stora transportflygplan för att flyga hem drygt 20 personer från Kap Verde istället för ett vanligt passageraflygplan? En mycket bra och intressant fråga som det lär dröja innan det kommer något svar på om alls något.

Fortsätt också läsa Tobias Ljungvalls blogg om Arctic Sea.

Det lär aldrig bli några definitiva klarlägganden om Arctic Sea, däremot lär vi få dras med en rad olika konspirationsteorier.

Ett tack

Ett tack till alla er som kontaktar mig med allsköns frågor, synpunkter och tips. Vissa saker hamnar i inläggen, vissa inte. Oftast beror det inte på att det är ointressant utan mer på min tidsbrist. Ni som vill ha svar från mig, glöm inte att skriva ut er mailadress i kommentarstexten.

Afa ut ur Rosengård

Det verkar som en del invånare i Rosengård tröttnat på att Afa och diverse andra aktivistnätverk vill använda Rosengård som slagfält. I inledningen av den av aktivisterna utlysta "Reclaim Rosengård" tog några invånare parollen på allvar och körde bort aktivisterna (video) som fick retirera och söka skydd i kapitalismens högborg - McDonald's... "Åk hem till Limhamn", tyckte vissa Rosengårdsbor om Afa:iterna. (Många av aktivisterna hör nämligen hemma i Limhamn och en del andra mer välbeställda områden i Malmötrakten. Även om de vill vara "ghetto" är "pappa betalar" en vanlig företeelse). Jag är ganska säker på hur föräldrarna till Afa-slöddret skulle reagera om Rosengårdsungdomarna reste till Vellinge och Limhamn och använde det som slagfält.

Helt enkelt fantastiskt kul, tycker jag.