Bita ihop

Man får hoppas att de gamla sovjetiska satellitstaterna biter ihop i kylan nu och ger Ukraina sitt stöd i gastvisten. De om några länder borde minnas hur det är att vara under alltför stort ryskt inflytande och får man tro den här bloggen är också tongångarna sådana i Polen.

Läs också två mycket intressanta inlägg om gastvisten och Gazprom.

Mitt inlägg från igår i frågan om att Sverige borde öka satsningarna på ersättare till den fossila energin som redan utvecklas i landet: Skönt att vara oberoende


Aftonbladet, SvD, DN

Skönt att vara oberoende

I dessa tider när Ryssland åter stängt av kranen till gasen, vilket drabbar både Ukraina och Europa, är det skönt att Sverige inte befinner sig i en beroendeställning till Ryssland när det gäller energi.

Ryssland anklagar som bekant Ukraina för att inte betala sina skulder och för att "stjäla" gas som ska till Europa. Hittills har jag inte hört något europeiskt land klaga över detta. Det är mycket möjligt att så är fallet, vilket man självklart måste gå till botten med i så fall. Men man kan ändå inte låta bli att undra om Ryssland och Putin inte har en annan agenda också med det hela. Energivapnet är mycket effektivt och här sitter Ryssland i en win-win situation. Det är känt att Ryssland önskar knyta Ukraina mycket starkare till sig och ha ett Ukraina helt beroende av Ryssland. Genom att stänga av gasen till Ukraina, blir också Europa utan gas när det är som kallast och energibehoven som störst. Genom att lägga skulden på Ukraina skapar Ryssland också möjlighet för påtryckningar mot Ukraina från energitörstande europeiska länder.

Värt att notera i frågan är att även Janukovitj, som stod för den ryssvänliga linjen och backades av Moskva i det ukrainska presidentvalet 2004, nu slutat stödja Ryssland.

Ryssland vill ju som bekant också bygga två nya gasledningar till Europa, där den ena är avsedd att gå genom Östersjön och den andra genom Svarta Havet. Till den södra finns idag ett icke-ryskt alternativ som beskrevs i SvD i förrgår. Det finns ingen anledning att sluta handla rysk gas (förutom miljömässiga), men en konkurrens skulle även skapa redundans för de gasberoende europeiska länderna. Ryssland är i högsta grad intresserat av att stoppa denna alternativa ledning. Tittar man på en karta över befintliga gasledningar ser man att två av de viktigaste sträckningarna också går genom Georgien (Syd-ossetien närmare bestämt) och Tjetjenien. Märkligt sammanträffande.

Karta över South Stream och dess alternativ.
Karta över gasledningar i östra Europa och södra Ryssland med närområden

Man ska också komma ihåg att den gas som importeras till Europa också är ett fossilt bränsle och som i längden inte löser några miljöproblem. Det är en helt annan sak än det som i Sverige kallas biogas och som framställs av nedbrytning av sopor.

Jag vill gärna se en större satsning i Sverige på ersättning av fossila bränslen och som kan skapa ett ännu större svenskt oberoende av utländsk energi. Det finns ett antal lovande projekt runtom i Sverige där man omvandlar restprodukter från skogs- och massaindustrin till ersättare till bensin och diesel, t o m flygbränsle utan att motorer behöver modifieras. Det finns all anledning att stödja denna forskning ytterligare och jag anser att staten här måste ta krafttag i sitt understöd för att se till att verksamheten blir kvar i Sverige och inte flyttas utomlands. Det här skulle kunna innebära ett enormt ekonomiskt uppsving och innebära en enorm vinst både miljömässigt och samtidigt göra landet mycket mindre beroende av import av fossila bränslen. (jag diskuterade det lite igår på Göran Petterssons blogg)

Det är också glädjande att se att även centern nu gått ifrån sitt styvnackade kärnkraftsmotstånd.

Edit 08.05: Uppdaterar med tre intressanta länkar: Bulgariskt gasstopp, Rörig gaskonflikt i fyra dimensioner och lite tänkvärt om Gazprom och rysk energipoltik (högst intressant...)

Reformera FN

Hans Corell skriver mycket bra om FN:s och Säkerhetsrådets brister på SvD Brännpunkt. Bl a tar han upp problemet med de permanenta medlemmar av Säkerhetsrådet och deras veto-rätt.

För mig förefaller det rätt märkligt att "segrarmakterna" från andra världskriget för all framtid ska vara permanenta medlemmar med vetorätt i Säkerhetsrådet. Någon form av reformation behöver komma till stånd för att FN ska stärkas. Precis som Hans Corell skriver är det mycket allvarligt när de permanenta medlemmarna är de stater som oftast bryter mot FN-stadgan och förhindrar eller förhalar resolutioner i aktuella konflikter, t ex Kosovo 1999, Irak 2003, Darfur och Georgienkriget. Ska man ta bort vetorätten eller de permanenta medlemmarna? Ska man ha permanenta medlemmar utan vetorätt där de permanenta medlemmar istället är G8-länderna? Ska antalet medlemmar i rådet utökas?

En sak är säker och det är att FN är det bästa vi har för tillfället och det är inte läge att ifrågasätta FN-besluten, som t ex Thage G Peterson och Anders Ferm gör i likhet med de flesta andra vänsterflummare som högljutt hävdar att Sverige måste dra sig ur Afghanistan.

Informatörer och information

Varje gång jag hör det nya modeordet informatör om någon som är anställd på infoavdelningen får jag ett litet leende på läpparna. Vad var det för en pappskalle som hittade på att folk som jobbar med information nu ska kalla sig informatörer? Och ännu roligare blir det när dessa människor istället för att skriva att de jobbar med public relations skriver "Informer" på namnbrickan.

Varför är det så kul då? För mig är en informatör en angivare. Någon man använder sig av för att dolt få information om oftast kriminell verksamhet. Det är också så ordet traditionellt har använts av polisen (exempel) i Sverige, men även där har det börjat dyka upp "informatörer" i tv-rutan. Det måste vara jobbigt att nu skilja på informatör och informatör inom polisen. Vissa ska ha lönen öppet och vissa inte... Kan bli fel.

"Informer or Informant - member of an underground organization, a criminal gang or any other group outlawed, persecuted or harassed by the civil or military authorities, who gives the authorities information about the group as a whole and/about other members."

Jag misstänker att jag får fortsätta skratta ett bra tag till. Det tar nog ett tag innan någon av informatörerna uppmärksammas på information om vad det betyder att vara informatör. Men det kanske är så de ser på sin verksamhet?

I vilket fall som helst fortsätter Värnpliktsnytts chefredaktör m fl sitt korståg mot Försvarsmaktens informationsavdelning (med informatörerna...) och hur Försvarsmakten misshandlar offentlighetsprincipen. Jag har ju skrivit åtskilliga gånger om det tidigare, hur illa Försvarsmakten sköter sin informationstjänst och hemsida. Tittar man på förstasidan brukar det vara idel dementier och politiskt korrekta reportage. Som exempel kan ju nämnas att man i somras prioriterade att lägga ut information om Pridefestivalen istället för att sakligt berätta vad som hänt vid sprängolyckan i Afghanistan. Vi var nog ett antal oroliga kollegor och även anhöriga som gärna ville få mer information om detta, men tji fick vi.

Försvarsmaktens eget reportageteam, Combat Camera, är också en intressant företeelse, som ofta har mindre respekt för säkerhetstänkandet än vanliga journalister. Säger man åt dem på skarpen att "ni får inte fota några ansikten på den här personalkategorin" nickar de först och när man sedan ser resultatet på mil.se så är det idel ansikten på personalen.

Läser man senaste numret av Insats & Försvar (som infoavdelningen tydligen inte ens orkar lägga på nätet längre) beklagar sig säkerhetsansvariga över hur blåögda officerare och soldater hanterar information, bilder och internet och tar då som exempel upp en vägbomb mot ett fordon i Afghanistan härom året. Där kunde man efteråt läsa saker på internet i stil med "vi hade tur för hade de sprängt den en sekund senare hade det varit kört eftersom vårt skydd är bla bla bla" med fin bild till. Där antyds det att inblandad personal själv lade ut detta på nätet, när det i själva verket var Försvarsmaktens egen informationstjänst (här stämmer ju helt plötsligt begreppet informatör..?). Det blev ju också humor när en briefing från MUST om just internet och säkerhetstjänst dök upp på en utländsk filserver, med fri tillgång för allmänheten. Jag tror inte riktigt det var så MUST hade tänkt sig det hela.

Är det då så farligt med ansikten på viss personal på internet? Ja, det är det. Om t o m polisen i Sverige använder sig av automatiska bildsökprogram på internet för att köra fantombilder, så kan man lugnt utgå ifrån att en hel del statliga och icke-statliga organisationer också har förmågan och information som en gång publicerats på internet finns alltid kvar någonstans därute, vilket många av de anställda informatörerna verkar ha svårt att förstå.

Försvarsmaktens informationstjänst lämnar tyvärr mycket övrigt att önska - på alla möjliga sätt. Självfallet ska man agera enligt offentlighetsprincipen och att trilla dit på detta är ju rätt korkat när det är en grundlag. Sedan finns det en hel del information som inte är lämplig för allmän kännedom, men sådan avdömning kan man hantera genom att konsultera underrättelseutbildad personal, vilket sällan görs. Om offentlighetsprinicipen inte fungerar för Försvarsmaktens verksamhet idag får man helt enkelt gå till regeringen och be att få den ändrad.

Högkvarteret kritiseras för sin storlek

och det är ju inte första gången. Nu är det tre moderata försvarspolitiker som står för kritiken.

Som vanligt tycker jag att de skjuter på fel mål. Visst är HKV en stor koloss (stort HKV - stor bild), men är de tre politikerna och andra kritiker egentligen medvetna om vad HKV innehåller och varför det ser ut som det ser ut? Jag är tveksam. För ett tag sedan kritiserades t ex HKV av Allan Widman som jämförde med de övriga nordiska länderna som har betydligt mindre försvarshögkvarter. Skillnaden är att i de andra länderna har man inte integrerat de taktiska staberna i försvarshögkvareret, vilket gjorts i Sverige. I Sverige har också Försvarsmakten blivit så liten att alla lägre staber (militärområde, militärdistrikt etc) har försvunnit och istället leds nu hela Försvarsmakten centralt från Stockholm.

Att tillsätta en utredning för att utreda HKV:s storlek kan snarast komma att bli ett självmål, såvida man inte på klassiskt manér från början bestämmer vad utredningen ska komma fram till. För några år sedan gjordes en utredning av HKV för att man skulle kunna banta organisationen. Den kom fram till att det faktiskt saknades personal i HKV och så kan det mycket väl vara.

Oavsett om vi har 10 krigsförband eller 100 krigsförband ska de ledas på samma sätt. Bottenplattan i staber bli exakt densamma och antalet personer i ledningen ökar inte mycket i förhållande till antalet förband.


Om jag verkligen ska kritisera HKV:s organisation för något, är det två saker.

För det första, anser jag att det är riktigt korkat att vi har all ledning, från taktisk nivå och uppåt, samlad till en och samma plats ovan jord. Efter 9/11 blev det snabbt tal om att flytta ut insatsledningen och de taktiska kommandona till Uppsala. Först skulle man vara ovan jord för att sedan efter ombyggnationer hamna under marken. Av detta blev det inte mycket. Tydligen var det inte roligt att pendla till Uppsala från Stockholm, så att istället för att flytta ner i berget (kallt och fuktigt), flyttade man tillbaka till Stockholm igen.

För det andra, sker alldeles för lite samverkan mellan avdelningarna i HKV. Det är alldeles för påtagliga stuprör.


För att som artikelförfattarna gör, ge sig in och prata hockey: "Tänk att ha ett hockeylag med 20 spelare – och minst lika många ledare? Det är inte sunt."

Frågan är snarare hur sunt det är att ha ett hockeylag med två spelare och lika många ledare, spela match varje dag med utrustningar som gått i arv i familjen i generationer, och på givet tecken från lagets ägare ska laget på ett års tid kunna spela A-landskamp med fulltaligt lag?

Försvarsmakten är ett landslag som när helst beslutsfattarna så bestämmer ska kunna spela match i högsta serien och i den matchen får man inte förlora. Man går inte från att aldrig ha stått på skridskor till att vinna landskamper på ett år. För våra hockeyhjältar tar det minst 15 år och så är det även med militära chefer. Soldater utbildar man på något år, men vem ska utbilda dem och framförallt, vem ska leda dem?


Nej, det är inte HKV som är för stort. Det är antalet förband som är för litet. Slutligen glömmer politikerna gärna en sak. Det är betydligt mer resurskrävande att som idag leda insatta förband dygnet runt, än att som förut leda produktionen av fredstida förband.

Ska nu försvarspolitikerna ge sig in och kritisera verksamheten, tycker jag att de kan börja med att ta itu med varför vi årligen ska lägga 2,3 mdr kr för lokalhyror, medan det danska Forsvaret endast lägger 120 milj DKK. Förmodligen är de inte ålagda att betala "marknadshyror" för anläggningar som varit helägda av organisationen sedan århundraden. Och det är inte något Försvarsmakten har hittat på utan det är en politisk styrning.


Det är också riktigt kul att notera att även dessa moderata riksdagspolitiker har lagt märke till (förmodligen uppmärksammats på) att man helt plötsligt avser kapa Hemvärnet till 13 000 man. Antingen läser de officerstidningen eller också har några av besöken från riksdagens ip-adresser fått sin förklaring (förmodligen det första...).

Vad göra med pirater?

Återigen har danska flottan fått ett antal somaliska pirater på halsen. Lagstiftningen är oklar vad som ska hända med piraterna och flera europeiska länder är rädda att om piraterna tas till Europa kommer de att söka asyl. I flera fall har man sett det som omöjligt att lämna dem till somaliska myndigheter eller andra afrikanska stater eftersom dessa länder tillämpar dödsstraff. För flera länder är också ROE (rules of engagement eller insatsreglerna) ett stort problem. Tyskland får t ex enligt lag inte utföra polisiära uppgifter utanför det egna territoriet.

Vad som kan konstateras efter de senaste månadernas operationer mot piraterna är att helikoptrar hittills har varit det mest användbara mot piraterna. I ett fall räckte det med att en tysk helikopter visades sig så flydde piraterna och det var ju tur att piraterna inte kunde läsa nationalitetsbeteckningen och kände till den tyska lagstiftningen.

Hittills är det mer hårdhudade länder som har lyckats bäst i sina operationer. För Frankrike går det som bekant en skarp gräns när franska medborgare angrips. Indien och Malysia har också båda satt hårt mot hårt och sänkt piratbåtar.

Idag kan vi läsa om hur danska flottans stödfartyg Absalon genomfört en insats med sin helikopter och gripit fem pirater. I avvaktan på att danska och holländska myndigheter bestämmer deras öde kvarhålls de på Absalon.

Då får man återigen fråga sig vad man tror att den svenska kontingenten till piratbekämpningen ska uträtta. Eskort av fartyg går självklart utmärkt att genomföra, men våra korvetter är inte direkt mest lämpade för att operera på de stora haven. Ej heller har de helikoptrar (inte heller nästa generations fartyg, Visby, eftersom man misslyckades lite med projekteringen). Man får också hoppas att fartygscheferna får med sig vettiga ROE från regeringen så att man slipper få ligga och bara titta på p g a teknikaliteter när piraterna uppbringar sina byten (om de nu är så våghalsiga att de vågar sig på eskorterade fartyg).

Jag befarar att Försvarsmaktens internationella deltagande återigen mer syftar till att sätta svenska flaggor på kartan för att våra politiker ska kunna visa att Sverige faktiskt också är med, mer än att handla om att göra en verklig insats.

Säkerhetsrådet gav i sin resolution från mitten av december stater rätt att fortsätta piratbekämpningen in på somaliska fastlandet, vilket det kan vara värt att notera att den amerikanska militären motsätter sig. Bränt barn skyr elden?

Läs även på Krigsbloggen om de somaliska piraterna

Tidigare inlägg om kontingenten till piratbekämpningen

En riktig journalist?

Det var som tusan. En svensk journalist som vågar åka till en konflikthärd och göra reportage, och dessutom ett intressant sådant. Det är inte var dag man får se sådant.

420 från målet

Vägverket och alla vi andra kan i år glädjas åt antalet trafikdöda äntligen är på väg neråt. Den största minskningen har skett på de mötesfria vägarna och vägar med hastighetskameror. Lågkonjunkturen kan självklart också ha viss inverkan om människor när människor reser mindre.

För en gångs skull slipper man höra från Vägverket att sänkt hastighet är a och o för trafiksäkerheten. Den nya E4:an runt Uppsala med högre hastighetsbegränsning än vad som tidigare varit tillåtet i Sverige har ett år efter invigningen hållit nollan i trafikdöda. Det visar att det går att kombinera hög hastighet och trafiksäkerhet. Problemet är bara det att staten verkar högst ovillig att betala för att bygga fler sådana vägar.

I intervjun i Aktuellt med Ingemar Skogö, generaldirektör för Vägverket, är det också mitträckena och kamerorna som hyllas mest och lyssnar man till Skogö är det också den enda vägen framåt. Jag kan lova herr generaldirektören att på det viset kommer man aldrig någonsin att uppfylla nollvisionen.

Även om vägarna är utmärkta är bilarna aldrig bättre än deras förare och det är oftast inte vägarna som dödar utan det är förarna som på ett eller annat sätt misslyckas i framförandet av sina fordon.

Ser man till förarutbildningen, ställs det inga krav på att körkortseleven ska kunna framföra sitt fordon i mörker eller dåligt väder (någon enstaka elev per år slumpas att köra upp i mörker och det är krav på att eleven ska ha kört på halkbana under sin utbildning). Utan att kunna backa upp det med statistik har jag en stark känsla av att en mycket stor del av alla trafikolyckor inträffar med dåligt väder och mörker som starkt bidragande faktorer. Ändå är Vägverket fullt nöjt med att eleverna bara behöver besitta teoretiska kunskaper om detta.

Har man en gång fått ett svenskt körkort är det ända in i döden ingen myndighet som ifrågasätter ens kompetens att köra bil. Undantaget är om man synnerligen straffar ut sig på ett eller annat sätt och får körkortet återkallat, eller indraget. Man ska ha en extrem otur om man ska träffa på en läkare som vågar föreslå ett medicinskt återkallande av körkortet.

Jämför man med en annan sektor där "körkort" krävs för att framföra fordon, nämligen flyget, måste piloter regelbundet genomgå läkarundersökningar, med tätare mellanrum ju äldre de blir, där synen är en mycket stor faktor i det hela. Varje år måste också piloterna genomgå praktiska prov för att få behålla sina behörigheter och det är på inget sätt automatiskt att man tillåts framföra sitt flygplan i dåligt väder bara för att man har fått flygcertifikat. Erfarenheter skrivna i blod har gjort att en mycket stor del av utbildningen fokuserar just på mörker och dåligt väder, framförallt den praktiska utbildningen.

Slutligen har vi också de som medvetet gör sig till sämre bilförare. Först och främst de som kör sömniga, men framförallt de som kör alkohol och drogpåverkade. På något sätt i Sverige ger man aldrig upp hoppet om att kroniskt rattonyktra människor som mer än tio gånger åkt dit för rattfylla en dag ska ställa in sig i det nyktra ledet och de tillåts att behålla bilen, ta nytt körkort (om de nu ens bryr sig om det), trots att de i flera fall har liv på sitt samvete. För att raljera lite så ibland kanske inte kriminalvården behöver vara så mycket vård, utan kanske mer förvaring för andra människors väl? Man chockas ju också av vad små befogenheter och möjligheter polisen har att agera mot olämpliga förare, vilket jag fick förstahandserfarenhet av i somras.

Det är ju också för sött när vi nu snart ska kunna se andra säsongen av programmet "Sveriges sämste bilförare". Att se programmet får en direkt att inse att så länge sådana människor tillåts ha kvar sina körkort och köra bil på våra vägar, kommer nollvisionen aldrig ens komma i närheten av att uppfyllas. Läs den här artikeln och fråga dig själv, ska sådana människor få ha körkort?

Mitt recept för att bättre uppfylla nollvisionen:

• Större krav på praktisk utbildning
• Körkortet förfaller efter några år om man inte avlägger ett nytt färdighetsprov (kanske också ett enklare teoriprov på de senaste nya regleran och vägmärkena?)
• Vid färdighetsprov skall nytt körkortsintyg från läkare uppvisas
• Krafttag mot alkohol- och drogpåverkade förare
• För att få äga en bil måste man ha körkort (vid tillfälligt indraget körkort får man givetvis behålla bilen)

och ja... bygg bättre vägar också.

Hedrande

Strax innan jul tillfrågades av Annika Nordgren Christensen på mycket intressanta Försvarsbloggen om jag skulle vilja vara med och svara på frågor i hennes numera årliga försvarspolitiska enkät. Resultatet finns nu att avnjuta på Försvarsbloggen och jag känner mig mycket hedrad när jag får frottera mig med namn som Karin Enström, Ulf Henricsson, och Håkan Juholt och många andra försvarspolitiska tungviktare.

Det här är med stor sannolikhet det sista inlägget innan nyår så jag vill passa på att önska alla mina läsare ett Gott Nytt År.

Origami

Jag läste nyligen senaste numret av FMV:s tidning Protec och suckade djupt över Flygvapnets nya papperstigrar, Flygbasbataljon 08. Myten lever annars kvar i samhället att det svenska flygvapnet "i händelse av ofred" snabbt kommer att skingras ut på vägar runtom i landet för att undgå bekämpning. Så är det tyvärr inte längre, och har så inte varit på flera år. (Nu blev det ett långt inlägg igen, men förhoppningsvis intressant)

Först lite historia:

Tidigare nyttjade Flygvapnet ett bassystem som hette Bas 90 och som är det alla svenskar mer eller mindre stolt har i åtanke. I Bas 90 skulle Flygvapnets divisioner snabbt som attan sprida ut sig över landet på krigsbaser, där varje bas bestod av en huvudbana (oftast en mindre flygplats) om ca 2 km. Runt denna hade ett antal vägsträckor breddats och rätats ut så att man fick ett antal kortbanor om ca kilometern. Mellan dessa gick ett veritabelt spindelnät av mindre vägar längs vilka det fanns 50-100 (beroende på basens storlek) mindre uppställningsplatser (också ofta synliga då man färdas med bil runtom i landet), där flygplanen skulle spridas ut. Syftet med att sprida flygplanen över landets yta och dessutom över ett stort geografiskt område på varje bas var att till det yttersta försvåra för motståndaren att slå ut det svenska flygvapnet. Eftersom varje bas hade upp till 4 banor och oändligt många platser där flygplanen kunde stå uppställda var det i princip omöjligt att helt bekämpa Flygvapnet. Skydd genom spridning, helt enkelt.

Varje bas skulle skulle ta emot en halv till en division flygplan och basen betjänades av en basbataljon m/85. Varje basbat 85 bestod i sin tur av uppåt 2000 man varav en stor del närskyddssoldater och flygbasjägare för att skydda basen mot fientliga sabotageförband, eftersom man räknade ut att detta skulle vara ett enklare sätt för fienden att störa verksamheten (här var man före sin tid eftersom det är exakt så hotbilden ser ut i Irak och Afghanistan idag). Man hade också stor tillgång på personal som kunde röja och reparera efter flyganfall så att det bara skulle ta några enstaka timmar innan basen var igång igen. Inpasseringskontroller och liknande skulle hemvärnet hjälpa till med, liksom att initialt bevaka basen till hela basbataljonen mobiliserats.


Idag är alla dessa baser nerlagda. De bränsleförråd som var nergrävda i marken är upptagna och igenfyllda. Likaså är det med bergrummen där ledningen och piloterna skulle vistas. Sambandsledningarna etc är uppgrävda. Allt är noggrant borttaget. Två baser återstår dock, men utan funktion i krigsorganisationen vad jag förstår, Jokkmokk och Hagshult. Istället ska dessa kunna användas som "övningsbaser" för att öva de nya basförbanden.

Exit basbat 85 (och 04 som aldrig kom i drift). Enter basbat 08, om vilken FMV:s tidning Protec har ett reportage.

Glöm bilder som de här. Det är en svunnen tid.

Basbat 08 bygger till stora delar på erfarenheter från Kongo 2003. Då krävs det ju inte mycket energi att räkna ut att den inte alls är utvecklad för att hantera våra stridsflygdivisioner utan mer för att hantera transportflygplan i främmande land.

Till skillnad från basbat 85 som skulle vara självförsörjande och utkämpa hela kriget på sin egen bas, ska basbat 08 vara mobil och mycket slimmad. Personalstyrkan uppgår till ungefär en fjärdedel av gamla basbat 85. I konceptet med rörlig innebär det också att man ska kunna upprätta en bas där det egentligen inte finns någon tidigare infrastruktur för detta. Med andra ska man alltså kunna ta en mindre landningsbana i Afrikas djungler och göra om detta till en internationell flygplats (något raljerande) eller göra en flygplats av en lämplig vägstump (i fantasin). Sambandet är också dimensionerat för att inte behöva några tidigare förberedelser på plats.


Så långt låter det ju jättepiffigt, men nu kommer kruxen. Vem som helst kan ju räkna ut med en tårtspade att eftersom organisationen är knappt fjärdedelen så stor som en basbat 85 har man skurit bort i princip alla säkförbandsresurser och dylikt. Istället förlitar man sig på att det ska lösas av någon annan enhet, en host nation eller förband från ett annat land, eller varför inte Armén i fallet försvara Sverige (det blir ju tydligen bara skarpt läge för en försvarsgren i taget).

Nästa ”hur tänkte man nu då” är att det i krigsorganisationen endast ska finnas två basbataljoner som var för sig endast kan betjäna upp till en division JAS 39, under förutsättning att basen är en redan färdig civil flygplats, t ex Sundsvall eller Kalmar. Här behövs det ju inte ens en osthyvel för att räkna ut att minst två av divisionerna kommer att få sköta sitt krig från hemmaflottiljen. De tar sig ingen annanstans. Och åker basbataljonen iväg utomlands för att upprätta en flygbas, så får en division vackert stå på backen till den är hemma igen. Sen är det ju fritt fram för en presumtiv fiende att slå ut Flygvapnet på valfritt sätt. Varken flottiljen eller basbataljonen har något markförsvar att tala om och på flottiljen står ju alla flygplan vackert uppradade i en hangar. Perfekt mål för en kryssningsrobot! Ingen av flottiljerna har ju heller något fortifikatoriskt skydd så att slå ut personalen är ju heller inga problem. (Titta gärna på t ex Google Earth på hur grupperingen ser ut på en Nato-flygbas…) Vi lär ju heller inte bygga några sådan i Sverige. Dels kostar det ju pengar och sen kommer vi aldrig att ha nytta av dem heller. Luftvärn för att skydda basen då? Nja, det har vi ju nästan helt lagt ner… Man kan ju också fundera på vad detta innebär för luftförsvaret av huvudstaden, när de bägge kvarvarande taktiska flottiljerna ligger princip så långt från Stockholm man kan komma innanför rikets gränser. Det var väl inte riktigt för basbataljon 08 man dimensionerade nerläggningen av F 16 i Uppsala.


Men hur vore det då att skicka iväg förbandet utomlands? Ja, det fungerar säkert jättebra så länge det inte finns något hot i området eftersom förbandet ju saknar markförsvar. Skulle man skicka det med en battle group är det ju rätt tveksamt om chefen skulle vilja avdela en stor del av sina linjeförband för att skydda flygplatsen. Man är alltså helt beroende av att någon annan sköter skyddet och hur användbart är då detta i en konfliktzon? Tittar man t ex på Kongo, då flygplatsförbanden var där under 2003 var det inledningsvis lugnt och man hade därför valt en styrkesammansättning i princip helt utan markförsvar. Därtill fyllde hela förbandet det av riksdagen beslutade mandatet på drygt 90 personer. Så framåt sommaren bröt större stridigheter ut i östra Kongo och fronten närmade sig snabbt flygplatsen i Kindu. Basens markförsvar utgjordes av illa utbildade och utrustade soldater från ett land i tredje världen och Försvarsmakten gick till Regeringen för att få tillstånd att förstärka upp insatsen med säkerhetspersonal och förbereda en evakuering. Svaret blev blankt nej. Eftersom insatsen redan var fylld till max av det riksdagen beslutat skulle det krävas ett nytt riksdagsbeslut för detta och det gick ju inte för sig. Riksdagen hade nämligen tagit tidigare sommarlov 2003 för att ledamöterna skulle kunna kampanja inför höstens EMU-val. Man skulle kunna säga att de dryga 90 var expendables, som det brukar heta i amerikanska filmer…

Vad lärde man sig då av detta? Jo, varje svensk insats har nu ett högre personaltak än vad insatsen är avsedd att innehålla, tex Afghanistan bemannas nu upp till 500 man, medan taket är satt över 800 i händelse av en kris.


Vad lärde vi oss om basförband? Tydligen att det inte behövs något eget markförsvar. Det verkar ju t o m som om man förutsätter att ”någon annat land” ska sköta det oss i Sverige också. Jämför man med brittiska och amerikanska basförband i Afghanistan och Irak, består de till ca hälften av markförsvar. Man vill nämligen inte belasta personal med andra huvuduppgifter, t ex mekaniker och flygledare med att sköta sådana uppgifter då ju basen är till för att få iväg flygplan och det är just vad dessa människor jobbar med. Det största hoten mot basen utgörs av sabotörer (lite förfinat uttryck för självmordsbombare och dylikt), personal med bärbara luftvärnsrobotar i banans förlängningar och av indirekt eld från granatkastare och raketer mot basen. Inte heller har man koncentrerat sig på att göra basen rörlig utan den står den står och ingen från andra sidan ska kunna flytta på den. Det är väl som man stolt säger i FMV:s tidning Protec: Det här är det enda förbandet i sitt slag i världen (i och för sig om materielen, men jag har tyvärr hört det från Flygvapnet också om organisationen).


Man skulle också kunna ha sagt så här: ”Titta pappa, jag har vikt en papperstiger! Den ska heta basbat 08!”