Sommaroffensiv

Det är inte bara i Afghanistan det pågår en sommaroffensiv, utan så även på hemmaplan och inom Försvarsmakten. Det börjar bli en sorglig tradition från Högkvarteret och Försvarsmaktsledningen att under semestern ställa de anställda inför svåra livsval utan detaljer, uppbackning och erforderlig information.

Förra året fick samtliga officerare som antagits till nivåhöjande utbildning under semestern reda på att de var tvungna att underteckna ett nytt anställningskontrakt innan semesterns slut utan möjlighet att få svar på vad kontraktet innebar. Det var helt enkelt ett kontrakt in blanco, där officeren förband sig att acceptera att bli skickad i tjänst även utomlands, utan någon vetskap om ersättning, förmåner, sociala förhinder och insatsfrekvens.


Tydligen ansåg man i Högkvarteret att förra årets sommaroffensiv föll så väl ut, att man beslöt sig att genomföra en i år också, men utöka den till samtliga Försvarsmaktens anställda, även innefattande civilanställda. Bakgrunden är att Försvarsmakten från årsskiftet ska inta en ny organisation, Insatsorganisation 11, i vilken så gott som samtlig personal återigen äntligen ska vara krigsplacerad. Då Försvarsmakten till skillnad från sist detta var på tapeten även av Riksdagen ålagts en rad internationella uppgifter, vill man vara förvissad om att de anställda även kan tänka sig sådana. Som det mycket riktigt ofta påpekas så sker en hel del av Sveriges säkerhetspolitiska arbete numera aktivt utomlands. T ex är nu bladet äntligen taget från munnen och det är politiskt erkänt genom bl a Solidaritetsförklaringen att försvaret av Sverige inte alltid börjar vid den svenska gränsen, utan det kan lika gärna vara vid den finska eller på norskt vatten. Det är äntligen officiellt att det inte går att se en säkerhetspolitisk situation eller konflikt som drabbar ett av våra grannländer som inte får mycket starka efterverkningar för svensk del.

Att samtlig personal anställda och kontrakterad av Försvarsmakten ska vara krigsplacerad för skarpa uppgifter och användbar såväl för det nationella Försvaret faller sig därför helt naturligt. Liksom det tidigare varit obligatoriskt för såväl officerare som soldater att försvara Sverige vid ett anfall mot landet, har skattebetalarna och därmed uppdragsgivarna rätten att förvänta sig att Försvarsmaktens alla anställda även löser övriga uppgifter som ställs till myndigheten.

Man kan dock inte hymla med att detta är en betydligt bredare och mer komplicerad uppgift än vad som tidigare ställts på de anställda, när de som varit intresserade och haft möjlighet har kunnat söka utlandstjänst. Försvaret av Sverige är en sak, då det handlar om att slåss för allas vår överlevnad. Det är i princip vinna eller försvinna som är alternativen och då spelar inte social situation, utbildningsplaner, tidigare tjänstgöring, arbetstider någon större roll. De är fullständigt egala när man har kniven mot strupen.

För internationella insatser på t ex en annan kontinent är situationen en annan. För den unge hungrige officeren är det enormt spännande att åka på sin första mission. För pappan eller mamman som tidigare genomfört tre missioner och med ett förhållande som knakar är situationen en annan, liksom för den som precis kommit hem från en mission, men som måste åka nästan direkt på nästa då man har en kompetens det är ont om i Försvarsmakten, tex minröjning, psy-ops eller liknande. Oftast löser sig det mesta om man bara har tillräckligt bra betalt och tillräckligt bra förmåner och framförallt en möjlighet att planera sitt liv. "Om två år kan jag åka på insats, för då är barnen tillräckligt stora" o s v.

Inget av ovanstående problem hanteras i ett in blanco-kontrakt och det ovanstående är funderingar som alla försvarsmaktsanställda har. Vad händer om jag inte skriver på? När blir jag uppsagd? Träder trygghetsstiftelsen in? Hur ofta ska jag åka? Om både jag och min respektive är officerare - ska vi mötas i dörren då mellan insatserna? Vad händer med familjen om jag förolyckas?

För att få en människa att göra något brukar det bästa sättet vara att ge en ordentlig morot och helst ge dem uppfattningen att det är något de själva kommit på. Tvång fungerar sällan om man vill ha folk med sig. Att därför locka med förmåner och bra villkor är ett ypperligt sätt att få anställda att skriva på nya avtal. Att som på forsvarsmakten.se skriva "Internationell arbetsskyldighet - så kan du få jobb utomlands" och "Om medarbetaren svarar ”ja” så innebär den nya anställningen att medarbetaren har möjlighet att få tjänstgöra utomlands" och "Svarar hon eller han ”nej” så riskerar medarbetaren att bli uppsagd på grund av arbetsbrist eftersom det inte finns någon befattning att placera anställda på som inte kräver internationell arbetsskyldighet" är ett mycket klumpigt och föga motiverande sätt att uttrycka sig. (Att läsa den nu publicerade texten noga rekommenderas. Det är intressanta formuleringar som lär återkomma). Svaren på många av de frågor som de anställda ställer sig hade man redan från början kunnat publicera. Ledarskapet är minst sagt bristande.


På det hela taget är det återigen en mycket märkligt och empatilöst agerande från Försvarsmaktens sida. Ett beslut av den här magnituden som för många blir ett livsval kräver omfattande och långvarigt beslutsunderlag och möjlighet för frågor och diskussion. Det är ingenting man pytsar ut i småbitar under folks semester. Av denna anledning har WW i det längsta hållit tillbaka debatten om just det nya obligatoriet för att ge förstahandsinformationen en chans att komma ut, men eftersom Försvarsmakten nu själv sedan någon dag publicerat sin märkliga artikel på hemsidan och Officersförbundet idag sagt nej till nuvarande förslag, finns det längre ingen anledning att avvakta.

Försvarsmakten har tidigare sagt sig vara mån om att informationen om de nya anställningsavtalen ska komma ut innan personalen går på semester. Där föreligger tydligen en skillnad mellan kartan och terrängen på så sätt att enligt Högkvarteret börjar tydligen inte semestern förrän någon gång i juli, medan mycket stora delar av personalen går på semester redan tidigt i juni för att tömma sina berg av kompensationsledighet inför avstämningsdatumet i september. För dessa blir informationen alltså i form av hörsägen, vilket sällan bygger förtroende för ledningen. Fredag vecka 38 ska de anställda ha lämnat sina svar.


Officersförbundet har alltså idag sagt nej till det aktuella avtalsförslaget med bla följande motiveringar:
Arbetsgivaren kan fortfarande inte på tillräckligt tydligt sätt redogöra vad tjänstgöringsskyldigheten kommer att innebära för den enskilde individen
...
Fortfarande kan inte arbetsgivaren på ett tillfredsställande sätt redogöra för vad det är
som medlemmarna ska tacka ja eller nej till. I det underlag som medlemmarna ska
fatta sitt beslut utifrån framgår inte hur ofta individen ska tjänstgöra, vilket reellt stöd
som erbjuds till de anhöriga samt på vilket sätt ett obligatorium förhåller sig till övrig
lagstiftning på området så som till exempel föräldraledighetslagen.
...
Arbetsgivaren anser att ersättningsnivåerna i utlandsavtalet och obligatoriefrågan är
två olika frågor och har inte under arbetets gång velat diskutera frågan om höjda ersättningar
i ett helhetsperspektiv. Officersförbundet anser att det finns en mycket tydlig koppling mellan ersättningsnivåerna och medlemmarnas inställning till utlandstjänsten.
...
Officersförbundet anser inte att arbetsgivarens garantier för att fullmaktsofficerarnas
anställningstrygghet är arbetsrättsligt tillräckliga för att förbundet ska kunna rekommendera medlemmar med fullmaktsanställningar att teckna om sina anställningsavtal.

Märk väl att varken Officersförbundet eller WW motsätter sig en en tjänstgöringsskyldighet omfattande såväl nationella som internationella uppgifter.

Att motivera officerskåren att anamma en internationell tjänstgöringsskyldighet kommer förmodligen te sig som en barnlek i förhållande till att göra detsamma med de civilanställda som också ska omfattas av obligatoriet. Frågan är också hur Försvarsmakten har tänkt sig att hantera alla de konsulter som numera hyrs in och de tjänstupphandlingar som görs. Ska konsulterna också krigsplaceras?

Det ska bli spännande att se vad Försvarsmakten och Officersförbundet kommer fram till i sina vidare förhandlingar och om ÖB har något att presentera vid sitt framträdande i Almedalen nästa vecka, vilket från början lär ha varit planen.

Tidigare inlägg:
Innanför OODA-loopen
5 år till facit

Andra bloggar:
Chefsingenjören, 2
Väpnaren

Officersförbundets portal om obligatoriet

Kommentarsstorm

Åsa Linderborgs replik på Aftonbladets kulturblogg verkar ha föranlett en fullständig kommentarsstorm på kulturbloggen, där Linderborgs blogginlägg möter stark kritik. Det värmer.

Morgonsurs värnpliktsreflektioner (uppdaterat 1/7 10.50)

Bloggrannen Morgonsur har nyss publicerat ett tänkvärt inlägg om den svenska värnpliktens död. Flera av de reflektioner Morgonsur gör är sådana som tidigare tagits upp även på WW.

Ett yrkes- och kontraktsförsvar kombinerat med värnplikt är inget motsatsförhållande. Snarare mer sunt för ett land med Sveriges enorma areal och ringa befolkning. Knappt 30 000 personer i reguljära förband och lika mycket till i Hemvärn förslår då inte långt. Det har tidigare påpekats i kommentarerna till tidigare inlägg i ämnet att Flygvapnet har en märkligt stor skepsis mot just ett yrkesförsvar. Som J K Nilsson tidigare påpekade i en kommentar, lämnade Flygvapnet redan tidigt under 00-talet mycket av värnpliktssystemet då "grå arbetskraft" skulle fasas ut ur Försvarsmakten. Resultatet är idag att den basorganisation man idag har råd med och som ska täcka hela Sverige OCH internationella insatser och betjäna 80 JAS 39, 6 Tp 84 och 50-talet helikoptrar (då leveranser skett), i personal inte ens motsvarar vad som tidigare skulle betjäna EN krigsbas för en handfull flygplan. På frågan vem som ska lösa saker som t ex skydd av flygbaserna, blir svaret att det får Armén, Hemvärnet eller NBG göra. På frågan vem som ska lösa dessas egentliga uppgifter blir det inget svar. J K Nilsson är förmodligen inte ensam om att skrika att kejsaren är naken.

Sättet man byter personalförsörjningssystem på är också högst anmärkning. Det finns nämligen ytterst sällan någon gräns för den svenska försvarspendelns svängningar. Från max åt ena hållet till max åt andra hållet och så är det även denna gång. Istället för att under en övergångsperiod av några år kombinera de bägge systemen och därefter genomföra en utvärdering, sågar man noga av grenen man sitter på och hoppas andra änden fastnar på vägen söderöver. Full fart framåt in i ovissheten eller som en av landets ledande generalspersoner uttryckte det: "Skillnaden mellan en optimist och en pessimist är att optimisten har så mycket roligare under tiden". Uppvaknandet brukar dock inte vara så roligt. Försvarspolitiken har nu raskt gått från en regering som under det sista decenniet vid makten inte ens brydde sig om att krigsplacera det hundratusental värnpliktiga som utbildades, utan mest verkade vilja ha ungdomarna sysselsatta, till en regering vars enda intresse är att avskaffa värnplikten omedelbart till förmån för något oprövat. Försvarspendeln får som sagt sällan befinna sig i mittposition. Det är nog tyvärr inte så politiskt lätt att återta värnplikten som t ex Karin Enström låter påskina. Varken värnplikten eller något annat inom Försvarsmakten är särskilt hastigt återtaget.

Nu får Försvarsmakten spotta i nävarna göra sitt yttersta för att uppfylla rekryteringsmålen och framförallt att se till att hålla sina soldater enormt välutbildade. Det kommer att bli en intressant ekonomisk ekvation.


Mer lär följa i ämnet (I SVT Aktuellt 21 ska värnplikten debatteras)

Uppdatering 21.35 med kommentarer till Aktuelltdebatten:
Debatten mellan försvarsminister Sten Tolgfors och vänsterpartiets ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen, Gunilla Wahlén var väl ingen direkt höjdare. För personer utan stark anknytning till Försvarsmakten och insyn i verksamheten, framstod den förmodligen som obegriplig och ointressant. Stundtals anklagande båda sidor varandra med exakt samma argument och till råga på allt var det en blek programledare utan kunskap nog att kunna kasta in några djupare och mer intressanta problemformuleringar för debattörerna att bita i. Inget av ovanstående brukar vara något recept på framgång.

För den försvarsintresserade fanns det dock vissa intressanta punkter. Försvarsministern refererade gång efter annan till att värnplikten innebär att Försvarsmakten ständigt tappar 70 % av soldaterna till när "Försvaret ska användas".

Just "när Försvaret ska användas" är en intressant formulering. Den går inte att misstolka till annat än att Försvarsmakten endast ska användas i utlandet eftersom de värnpliktiga är precis lika inkallningsbara som tidigare för nationella uppgifter. "Idag är det 70% av de värnpliktiga som lämnar Försvaret direkt efter utbildning", enl försvarsministern. Problemet är dock en gammal socialdemokratisk surdeg, nämligen att inga repitionsövningar genomförts sedan början av 90-talet och framförallt, att inga värnpliktiga krigsplacerats sedan slutet av 90-talet (med visst undantag senaste åren). Det är t o m så illa att en stor del av officerskåren idag saknar krigsplacering, vilket dock Insatsorganisation 2011 bör råda bot på. Försvarsmakten har alltför länge varit alltför mycket av dagverksamhet och arbetsträning istället för att med hög beredskap och med var man och kvinna på rätt plats kunna ta sig an de uppgifter skattebetalarna förväntar sig att myndigheten ska lösa.

När Wahlén berättade om sina erfarenheter av soldater i Afghanistan och på Cypern kontrade försvarsministern med att de är frivilligt rekryterade och det blir precis samma resultat i framtiden med "frivilligförsvaret". Han bortser då från ett mycket viktigt faktum. Dessa soldater är alla produkten av värnplikten. Inte i meningen form av utbildning, utan i form av kontakt med Försvarsmakten. För flertalet var det genom värnplikten de fick positiva kontakter med Försvarsmakten, vilket sedan ledde till att de sökte internationell tjänst. I framtiden blir det till största delen oprövade kort och det är svårt att se en rekryteringsprocess som ska ge lika bra kontroll av soldaterna som just värnpliktstjänstgöringen. "Vi hittar rätt soldater med en gång" är ett synnerligen modigt uttalande av försvarsministern, speciellt med erfarenheterna från aspriantutbildningen i bagaget.

En central fråga i debatten var jämställdheten. Försvarsministern menade att de rödgrönas linje inte innebar jämställdhet utan att istället Allianslinjen med frivillighet gjorde det, medan Wahlén hävdade att allmän mönstring var det mest jämställda. Blir det då någon större skillnad på könsfördelningen i yrkesförsvaret? Det är redan nu frivilligt för kvinnor att söka och de som söker får också tjänstgöra. Kommer det att bli fler kvinnor som söker i framtiden, när det handlar om flera år istället för i runda slängar ett års tjänstgöring i grundläget?

En medelväg till en början med försök i mindre skala med yrkes- och kontraktsanställningar hade varit en mer överlagd och bättre väg att gå. För att citera ÖB: "Ingen vet idag exakt var det här kommer att sluta. Vi vet vart vi vill, men vi vet inte hur det ska gå till. Det får vi lära oss efter hand".

Att vi inte har råd med att det hela går fel, behöver nog inte tilläggas.


SvD, 2, 3, Exp, Försvarsministern, Karin Enström, Johan Westerholm, Borneo, CI

Uppdaterat 1/7 10.50 med Försvarsministerns blogg
Aftonbladets ledare

Bump: Valupptakt

För några veckor sedan lades ett inlägg ut med möjlighet för läsarna att ställa försvars- och säkerhetspolitiska frågor till de politiska partierna. Inlägget verkar ha hamnat lite i glömska, vilket är synd eftersom det fortfarande är aktuellt. Av de ställda frågorna kommer ett antal att plockas ut och skickas till de politiska partiernas försvarspolitiker. Svaren kommer sedan att sammanställas till någon form av säkerhets- och försvarspolitisk valguide framåt sensommaren.

Frågorna skickas som tidigare in som kommentarer till det tidigare inlägget.

Kollegial uppsnäppning II

Åsa Linderborg skriver nu en replik i Aftonbladets kulturblogg till Johanne Hildebrandts uppsnäppning av kollegorna på Aftonbladet.

Linderborg jämställer Hildebrandts bild av Afghanistan med Jan Myrdals bild av Kambodja och anklagar Hildebrandt för att inte ha sett något av NATO:s "härjningar" i Afghanistan. Tillsammans med Terese Christiansson har Johanne Hildebrandt förmodligen sett mer av Afghanistan ur både afghansk och västerländsk synvinkel än Linderborg någonsin kommer att göra. Christiansson har dessutom även vid flera tillfällen kommit både män och kvinnor på motståndarsidan i Afghanistan in på livet, genom besök i de mer håriga delarna av det svenska ansvarsområdet. Till skillnad från Myrdals resor i Kambodja, reser såväl Hildebrandt som Christiansson fritt och flera gånger utan ISAF-beskydd och mot ISAF:s rekommendationer, vilket ur journalistisk synvinkel är beundransvärt, men ur militär synvinkel sett med ogillande ögon.

Tyvärr har vi inte möjlighet att resa tillbaka till Hastings 1066 för att på plats skildra vad som utspelades, annars vore det säkert så att den som företog en sådan resa utan tvivel skulle bli den vars ord skulle väga mest. Möjligheten finns dock att göra motsvarande resor till Afghanistan. Det står Linderborg och andra svenska journalister fritt fram att resa till Afghanistan och med förstahandsuppgifter skildra "NATO:s härjningar". Tyvärr passar det nog inte riktigt in i deras "schema".

Tills dess ligger bevisbördan helt och hållet på Linderborg, Guillou m fl och inte på Hildebrandt. För att använda jämförelser liknande Linderborgs, påminner hennes tal om Afghanistan snarast om de svenska kommunisternas utopiska bild av Sovjetunionen på 20-talet. Likt de svenska 20-talskommunisternas förföljelser av de återvändna svenskar som hörsammat propagandan och flyttat till Sovjetunionen för att finna att verkligheten där var långt från propagandans utopi, ger sig Linderborg m fl på dem som faktiskt varit i Afghanistan och vars bild inte överensstämmer med den av Linderborg företrädda.


Aftonbladet Debatt 1/7

Nu börjas det

I gårdagens inlägg med anledning av Johanne Hildebrandts kolumn i Aftonbladet, förutspåddes att nästa stora debattvåg från vänsterhåll kommer att röra de flygövningar USA kommer att genomföra i Norrbotten om en månad. Det tog inte lång tid innan det blev realitet.

I SvD kritiserar idag bl a ett antal vänsterpartister att Regeringen tillåter USA att öva i Sverige och dessutom fälla bomber. Hur ska man veta vad de hemska amerikanerna ska släppa för bomber, undrar vänsterpartisterna? USA fäller ju "napalm- kluster-, utarmat uran-, vit fosfor- och kemiska bombningar i masskala", enligt artikelförfattarna. Att USA "enligt Försvarsmakten planerar att använda övningsammunition" blidkar inte artikelförfattarna.

Eftersom författarna lyckats få ut dokument från såväl Regeringen och Försvarsmakten, borde man även kunna vända sig till FMV för att få ut det avtal som egentligen reglerar de amerikanska skarpskjutningarna. Det är nämligen FMV som äger Vidselområdet. Och eftersom Vidsel inte är ett skjutområde utan i grunden en försöksplats, plockar FMV av miljöskäl upp all ammunition som skjutits/fällts, vilket gör att övningsammunition är vad "kunderna" tillåts använda. Definitivt inte "napalm, utarmat uran, vit fosfor eller kemiska vapen".

Naturligtvis blir inte lika roliga rubriker om man tar reda på sådana här saker innan man skriver en debattartikel. Man får ju heller inte skriva om napalm, kluster, utarmat uran och kemiska vapen. Men politiskt genomslag har inte alltid med fakta att göra.


I enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen är det högst önskvärt att USA, såväl som EU-länder övar så mycket som möjligt i Sverige. Det svenska försvaret är idag helt beroende av att få internationellt stöd för att lösa uppgiften att försvara Sverige och detta låter sig aldrig göras utan att man samövar och arbetar fram rutiner. Det är en mycket viktig aspekt på den stundande övningen. Det borde även Vänsterpartiet kunna uppskatta i och med att man i helgen föll in i det socialdemokratiska ledet och ställde sig bakom solidaritetsförklaringen.

Kollegial uppsnäppning

Tack till Cynisk som uppmärksammade att Johanne Hildebrandt har en kolumn i dagens Aftonbladet. I den kritiserar hon sina Aftonbladetkollegor Helle Klein och Åsa Linderborg, vars artiklar härom veckan kritiserade Försvarsmakten och insatsen i Afghanistan, där svenska soldater "går bärsärkagång". I sedvanlig ordning slår Johanne Hildebrandt huvudet på spiken i sin kritik av kollegorna.

"Det roliga med vänsterns påstående är att de inte har en aning om hur varken försvaret eller insatsen i Afghanistan fungerar, och de varken vågar eller orkar åka ned och ta reda på fakta på plats."

Nu är det bara att se fram emot resultatet av Hildebrandts senaste månad i Afghanistan. Hon bjöd i vintras vid en debatt i SVT:s Kvällsöppet med Lars Ohly och vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde på resan till Afghanistan. Förmodligen var de lägligt "opassliga" i samband med resan. Tyvärr lyssnar nog varken Ohly, Linde eller Linderborg särskilt mycket på Gunilla Wahlén, vänsterpartiets representant i Försvarsutskottet, som faktiskt varit i Afghanistan.

Nästa stora försvarskritiska vänstervåg är att vänta om en månad när Flygvapnet ska öva tillsammans med USA i Norrbotten. Organisationen Ofog har redan börjat förbereda manifestationer mot detta på samma sätt som man manifesterade under övningen Loyal Arrow förra året. De lär få understöd i form av insändare och debattartiklar i pressen precis som i samband med Loyal Arrow. Några liknande debattartiklar eller manifestationer som kritiserade Rysslands ökade spänning och tiofalt ökade övningsverksamhet i Östersjöområdet kom, föga förvånande, aldrig.


Fotnot: Johanne Hildebrandt har sedan Martin Adlers alltför tidiga död (hans gärning blir nu till film) varit den enda svenska reportern med driv nog att rapportera direkt från krigsområden, framförallt där svenska soldater är insatta, vilket förtjänat henne en stark ställning bland svenska soldater och officerare. Sedan början av året har hon dock fått konkurrens eller snarare "sällskap" av Expressens Terese Christiansson, som lyckats övertala Expressen att starta en lokalredaktion i Afghanistan och som levererar den ena läsvärda artikeln efter den andra, nu senast om amerikanska medevac-helikoptrar i södra Afghanistan. Det vore högst önskvärt med fler reportrar av Martins, Johannes och Terese kaliber.

5 år till facit (uppdaterad 23.45)

Tre dagar återstår nu innan värnplikten i praktiken går i graven. SvD uppmärksammar idag detta i två artiklar (1, 2). Många inlägg har skrivits på bloggen i ämnet, framförallt under etiketterna värnplikt och personalförsörjning.

Svaret på hur den nya personalförsörjningformen med ett yrkesförsvar fungerar för svensk del får vi inte i höst, vinter eller ens nästa sommar. Det kommer att ta fem år innan organisationen satt sig och tio år innan alla värnpliktsförband är ersatta med anställda och kontrakterade förband. Först om fem år kommer man att kunna börja jämföra kostnader och uppfyllnad av rekryteringsmålen och kvalitet. Som alltid kommer det med facit i hand att vara intressant att se tillbaka på hur debatten gick innan beslutet fattades.


Ersättaren till värnplikten är det ena benet i den nya personalförsörjningen. Den andra lär komma ut på Försvarsmaktens intranät och via andra kanaler inom någon vecka, innan det som HKV uppfattar som semester. Redan nu har uppskattningsvis nästan hälften av personalen i Försvarsmakten gått på semester. Information innan semester för reflektion under semester och beslut därefter är därmed inget som hjälper dem. Det handlar naturligtvis om den nya organisationen (Insatsorganisation 11 - IO 11) där samtliga anställda (soldater, officerare, reservare och ej att förglömma - civilanställda) till i höst måste ha omreglerat sina anställningsavtal till att omfattas av ett utlandstjänstsobligatorium om man ska få ha kvar sitt jobb. Chefsingenjören har redan tjuvstartat i ämnet, så det är bara att hänga på.

Frågan är om årets variant på omreglering av anställningsavtal blir en mycket lindrigare sommaroffensiv än förra årets då de officerare som skulle gå nivåhöjande utbildningar till hösten fick reda på att de var tvungna att skriva under ett nytt anställningsavtal omfattande utlandstjänstgöring inom någon vecka om de skulle fortsätta vara aktuella för utbildning. Eftersom det var mitt i semestern fanns ingen beslutsfattande personal att nå för svar på det enorma antal frågor som ett in blanco-kontrakt resultaterar i. Man kan i alla fall glädja sig att åt att Regeringen nu anmodat Försvarsmakten att fastställa vilken insatsfrekvens som ska gälla för personalen.

Det faller sig helt naturligt att Försvarsmaktens personal ska ha skyldighet att tjänstgöra varhelst landets ledning uppdrar åt Försvarsmakten att lösa uppdrag. Likaledes faller det sig helt naturligt att lön och förmåner utfaller därefter och kompenseras upp jämfört med tidigare anställningsomfattning. Framförallt faller det sig än mer självklart att det kontrakt man skriver på är detaljspecificerat avseende familjestöd, insatsfrekvens, godtagbara tjänstgöringsförhinder o s v. Det är på de sista två styckena det just nu faller kapitalt. Återstår att se om de är klara tills den centrala informationen presenteras.

T ex har Försvarsmakten tidigare ofta påpekat att det är ett familjebeslut att åka på internationell insats, inte upp till den enskilde officeren. Familjebeslutet ersätts nu fullt ut med ett försvarsmaktsbeslut. Vän av ordning tycker då att det faller sig naturligt att Försvarsmakten kompenserar familjerna för detta i form av Hjemmestötte, som i vårt västliga grannland.

Mer i ämnet följer vid senare tillfälle. Det lutar åt att ämnet kommer att debatteras och åtskilligt på bloggar och hemsidor, såväl som på allehanda ställen där Försvarsmakten deltar officiellt under sommaren.

Uppdatering 23.45: Officersförbundets portal om det nya obligatoriet

Läpparnas försegling lättas (uppdaterad 27/6 19.20)

F d ÖB Bengt Gustavsson skriver idag på Newsmill om 80-talets ubåtsjakter och att Sovjetunionen då med stor sannolikhet led förluster i svenska vatten. Artikeln är en sen replik till forskaren Ola Tunanders bok Hårsfjärden i vilken författaren hävdar att NATO låg bakom kränkningarna (Tunander ger också en replik till Gustafsson på Newsmill). Utan att ta ställning till vem som har rätt eller fel i skuldfrågan kan man i alla fall konstatera att det i många fall rörde sig om ubåtar och att kränkningarna upphörde i princip samtidigt med Sovjetunionens fall. Minkar har varit en populär förklaring till ubåtsljuden, men har snaraste skapat mer skepsis än klarhet. Med tanke på hur dykare mår efter att en sprängladdning detonerar i vattnet behövs det inte mycket fantasi för att tänka sig hur en mink mår efter att ha blivit utsatt för den sprängkraft sjunkbomb har.

För den som är lockad av lite fiktion i ubåtsfrågan kan rekommenderas Anders Jallais bok Spionen på FRA som kretsar kring en av Marinen sänkt sovjetisk miniubåt utanför Grisslehamn. Den som inte har läst Tunanders Hårsfjärden, finner nog stort nöje också i den, även om den enligt Gustafsson m fl är tendensiös.

Intressant är dock att notera läpparnas försegling börjar släppa även hos personal i högre chefsnivå som var med när det begav sig.


Uppdatering 21/6 23.00: Ovan nämnde Anders Jallai har nu en egen artikel på Newsmill ang ubåtskränkningarna där han omnämner vissa av sina källor till boken Spionen på FRA. Högst läsvärt. Jallais slutkläm är det bara att instämma i: "Det intressanta med hela ubåtsaffären är inte om den förekommit eller inte, vi vet att den förekommit, utan varför den så systematiskt mörkläggs från båda sidor?"


Uppdatering 27/6 19.20: Jallai skriver nu även i Expressen om sänkta ubåtar.

Sommarkurs

I tidningen Folket (s) lyckas det lilla partiet Socialisterna (i själva verket trotskister för den som orkar försöka hålla isär de olika kommunistiska avkommorna) ha en debattartikel mot "USA:s bombningar av Norrbotten". Föga förvånande finns det en del felaktigheter i artikeln (åsikter utelämnade).

"För det första är allt snack om den svenska statens alliansfrihet bara nys. Det spelar ingen roll om vi är med i NATO eller inte. Vi deltar i USA: s projekt."

Sverige är t ex inte alliansfritt längre och har inte varit det på flera år. Vi anser oss numera kunna välja ställning som det behagar oss, men i första hand kommer vi att uttrycka vår solidaritet med de nordiska länderna och därefter övriga EU-länder. I dagsläget är det dock mest stora löften i form av tomma ord, då det inte finns någon möjlighet att backa upp dem. Alliansfria är vi dock inte. Man får glädja sig åt att det inte stod "neutralt".

"För det andra visar det att pratet om att Sveriges trupper i Afghanistan enbart är där på FN-mandat och inte en del av USA:s krigföring är dimridåer."

Sverige liksom övriga länder i ISAF är i Afghanistan enligt FN-mandat. Godtar man inte FN som institution blir situationen snabbt omöjlig diplomatiskt.

"Sverige har i dag en kontrakts- och yrkesarmé. Man kan beteckna personalen som legosoldater. Speciellt eftersom deras uppgift inte har något med försvar av våra demokratiska rättigheter och nationell självständighet att göra."

Återigen ett helt felaktigt påstående som närmast gränsar till förtal. Definitionen på legosoldat enligt Génèvekonventionerna hittar man på Wikipedia. Det är en bra bit från det yrkesförsvar Sverige inför och som finns i många andra länder. Man ska dock inte glömma vikten av värdeord i vänsterretoriken. Är man av den rätta läran kan man aldrig kalla någon, inte ens Tredje Rikets tyskar, för nazister. Det skulle ju påskina att de var socialister och det kan det ju inte ha varit. Därför använder man gärna benämningen fascister istället.

"Utifrån detta kräver vi i Socialistiska Partiet att bombningarna i Norrbotten stoppas. Vi kräver att de svenska trupperna i Afghanistan omedelbart dras tillbaka. Och vi kräver att den svenska legosoldatsarmén läggs ner."

Det är svårt att se vad detta skulle ha att göra med amerikanska flygövningar i norra Sverige. Att vänsterpartierna vill lägga ner all form av försvar är känt sedan tidigare. Naturligtvis kommer allt bli frid och fröjd i Afghanistan när alla utländska trupper lämnar landet. Det kommer definitivt inte att haverera i ytterligare ett djupt inbördeskrig där de som drabbas hårdast i vanlig ordning är barn och kvinnor. Dessa kommer naturligtvis omedelbart att få gå i skolan oavsett kön och få lika löner och lika många platser i parlamentet och bolagstyrelserna. Solidaritet! (ja, det var ironi..)

"Dessa enkla krav borde hela arbetarrörelsen ställa sig bakom. Vad säger Socialdemokratin och Vänsterpartiet? Och vad säger Miljöpartiet?"

Ja, vi är fler som undrar vad de rödgröna har för ställning i Afghanistanfrågan. Låga odds på att Socialdemokraterna säljer ut Afghanistaninsatsen till Vänsterpartiet för att lösa ut något annat vänsterkrav som ligger (s) närmare om hjärtat, eftersom det varit enormt tyst från socialdemokratiska politiker i Afghanistanfrågan de senaste månaderna.

Sista ordet är långtifrån sagt i frågan om den amerikanska flygövningen i Norrbotten. Förmodligen blir det en något mindre repris av förra årets rabalder kring NATO-övningen Loyal Arrow i samma område, där organisationen Ofog gjorde sitt bästa för att störa övningen. Även i år satsar man på att göra samma sak. För alla Afghanistanveteraner som följer WW följer här ett semestertips. Den 28 juni börjar kursen "Afghanistan - vänsterns sommarakademi II" på Kvarnby Folkhögskola i Malmö. Kursen är huvudsakligen en distanskurs, men avslutas med en vecka i Malmö. Teori kommer då att värvas med praktik (?). Kostnaden är 1000 kr inkl internat i Malmö. Inga förkunskaper krävs och kursen är dessutom studiemedelsberättigande.

Det låter som ett utmärkt alternativ för Afghanistanveteraner som behöver något att göra under semestern.