(S) vill se Gripen över Libyen

I ett uttalande som endast kan komma från ett oppositionsparti i svensk politik säger Socialdemokraterna i form av partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin att Sverige bör bidra till upprätthållandet av en flygförbudszon över Libyen om FN så begär och ställer sig bakom kravet på att en flygförbudszon upprättas.

Utrikesminister Carl Bildt ställer sig på sin blogg mer skeptisk till en sådan insats. Han listar tre förutsättningar för insatsen. Det första, ett FN-mandat är en naturlig grundförutsättning. G8 lyckades ikväll inte enas i frågan och Ryssland och Kina är osäkra till negativa kort för ett beslut i Säkerhetsrådet om en insats.

Den andra förutsättningen som listas ter sig något mer förvånande:
"En andra förutsättning är att vi har de faktiska förutsättningarna.

Det handlar ju om att under en mer eller mindre lång tid låta ett förband med Gripen-flygplan operera under faktiskt amerikanskt kommando i en operation, och det ställer höga krav på förbandet i fråga och dess förmåga att medverka i denna typ av operationer. 

Basering, intregration av stridsledning, flygtankning och annat måste kunna fungera. Medverkan i patrullering är en sak, men förbandet måste också kunna genomföra luftstrid och möjligen också kunna medverka i attackanfall mot t ex luftförsvarsinstallationer i Libyen."

Man börjar fundera på om utrikesministern möjligtvis har spenderat lite väl mycket tid utomlands eftersom Flygvapnet sedan 2003 stått i beredskap för att genomföra insatser av liknande slag. 2007 var det nära en insats i Tchad, men intresset svalnade när det blev ny försvarsminister. Sedan har flera andra förfrågningar om insatser i Afrika och Afghanistan inkommit och avvisats. Har Regeringen inte en bättre bild av sina militära resurser än så här eller misstror man måhända Försvarsmaktens årsredovisningar och annan information från Högkvarteret så till denna grad? Läser man Försvarsmaktens budgetunderlag, ser man också att man i flera år också tagit höjd för en insats med stridsflyg i Afrika. Eller är det månne så att utrikesministern förväxlar inledningen av tredje stycket i citatet med Försvarsmaktens nationella förmåga, vilken nästan fullkomligt raserats under 00-talet, samtidigt som den internationella i många fall är mer NATO-kompatibel och interoperabel än många NATO-länder?

Det tredje kriteriet som nämns är ekonomin, vilket också är lite förvånande. I månader har man hört vilken "tiger-ekonomi" Sverige har jämfört med övriga europeiska länder. Det är då lite förvånande att den svenska ekonomin helt plötsligt inte skulle mäkta med en insats i Libyen, vilket däremot andra europiska länder i ekonomiska trångmål ska göra. Några av allianspartierna lät också utreda kostnaderna för en svensk stridsflyginsats i Afghanistan härom året och fann att kostnaderna inte var mycket annorlunda än de för normal verksamhet, då en skarp insats i själva verket skulle innebära ett mindre antal flygtimmar.


Är det så att FN beslutar om en flygförbudszon och begär hjälp av EU och Sverige inte ställer upp på att medverka till denna, ska man nog ta sig en ordentlig funderare på vad vi ska ha våra registerförband till. Varför deltar vi i internationella insatser? Å andra sidan vore det inte ett dugg förvånande utan snarast det väntade utfallet.

I natt lägger Storbritannien och Frankrike fram ett förslag i Säkerhetsrådet om flygförbudszon över Libyen. Vad blir utfallet och hur ställer sig Sverige?


Se även Expressens debattsida av idag och tidigare inlägg om en flygförbudszon och insats i Libyen

Nästa anhalt för Jasminrevolutionen?

Protesterna i Bahrain mot landets regering har inte nått samma uppmärksamhet i Sverige som protesterna i andra delar av arabvärlden, trots att de pågått en längre tid. Igår påbörjades dock ett nytt kapitel sedan saudisk militär gått in i Bahrain på inbjudan av landets kung.

I fredags inträffade den proklamerade "Vredens dag" i det auktoritära Saudi-Arabien, men där protesterna hann aldrig ta fart utan möttes hårt och effektivt av säkerhetsstyrkor och kvävdes så att säga i sin linda. Därmed verkar det som om det saudiska kungahusets självförtroende stärkts och man sett sig kunna avvara stöd till sitt lilla grannland i norr. Man har redan hunnit gå hårt fram och det har förekommit dödsoffer på bägge sidor och flera hundra protesterande har skadats.

USA oroas självklart av utvecklingen i Bahrain och Saudi-Arabien. De bägge länderna är liksom Qatar USA:s starkaste militära fästen i Persiska Viken. En utveckling liknande den egyptiska eller libyska i Saudi-Arabien och Bahrain skulle få mycket allvarliga konsekvenser för såväl USA som resten av världen. Området står som bekant för en oersättlig del av världens oljeproduktion. Interna konflikter i dessa områden, framförallt i Saudi-Arabien skulle snabbt kunna få återverkningar på Israel, som är ett kärnvapenland. I Bahrain är majoriteten av befolkningen shiamuslimer, medan den styrande eliten och kungahuset är sunnimuslimer. Det alltså inte helt omöjligt att Iran kan känna viss lockelse att blanda sig i förloppet - direkt eller indirekt.

Just Saudi-Arabiens betydelse för världsekonomin och den amerikanska ekonomin är förmodligen också orsak till världens relativa tysthet kring den våldsamma repression som nu försiggår i länderna söder om Persiska Viken.

Osäkerheten kring utvecklingen kring Persiska Viken kan annars vara en anledning för världssamfundet med USA, NATO och EU i spetsen att inte agera militärt i Libyen. Blir det en mer negativ utveckling i Persiska Viken finns helt enkelt inga resurser kvar att agera med. På Expressens debattsida finns idag en artikel om att Sverige borde delta i en internationell insats i syfte att etablera en flygförbudszon över Libyen. Bestämmer sig EU för att delta i en sådan insats bör det vara en självklarhet för Sverige att ställa upp, även om insatserna är höga som beskrivet i tidigare inlägg. Man måste vara medveten om dessa risker. Däremot känns det mycket tveksamt att svenska politiker skulle våga besluta om en dylik insats, även om Socialdemokraterna nu går ut och ställer sig bakom en insats. Tiden är i högsta grad på väg att rinna ut för oppositionen i Libyen.


Året har minst sagt börjat mörkt för världen och världsekonomins återhämtning.

Radiakflygets återkomst?

En okänd del av Försvarsmakten och Flygvapnet har sedan länge varit radiakflygningar. Dessa flygningar har genomförts sedan åtskilliga årtionden och tillkomsten var för att kunna mäta radioaktiva partiklar i atmosfären efter kärnvapenprovsprängningar. Flygningarna genomfördes i början med J 29 Tunnan och därefter tog J 32 Lansen vid. Under vingarna hängde man ett antal kapslar som under flygningen på hög höjd samlade in partiklar, vilka sedan på marken analyserades efter radioaktivt innehåll.

När antalet provsprängningar nedgick efter avtalen mellan USA och Sovjetunionen, nedgick också antalet radiakflygningar och intresset för dem. Så en dag 1986 inträffade härdsmältan i Tjernobyl och plötsligt var det åter en renässans för J 32 med radiakkapslar och en rad flygningar företogs under flera års tid för att undersöka verkningarna efter Tjernobyl.

Under mitten av 90-talet avvecklades Flygvapnets Målflygdivision, baserad på Malmen. Målflygdivisionen var det sista förbandet i Sverige att flyga Lansen och med denna avveckling avvecklades också förmågan till radiakmätningar.

För några år sedan lyckades Veteranflygdivisionen på F 7 Såtenäs (de flyger faktiskt inte JAS 39A - än...) i gång ett projekt att åter få ett antal Lansar luftvärdiga. I samband med detta "återfann" man också två skrotade Lansen på Malmen som fortfarande hade radiakkapslar och i och med renoveringen av Veteranflygdivisionens Lansar återställde man även radiakkapslarna till operativt skick. På så sätt har Lansen sedan 2008 åter kunnat upprätthålla radiakberedskap på uppdrag av Statens Strålskyddsinstitut (numera Strålskyddsmyndigheten). Tillvaron har ändå varit tillbakadragen förutom på flygdagar tills förra våren, då dessa flygplan fick träda i tjänst på nytt för nya mätflygningar. Denna gång var det dock inte radioaktivitet som skulle mätas utan vulkanaska.

Sedan nyår har verksamheten hos Veteranflygdivisionen varit stoppad av en kombination av ekonomiska och administrativa skäl. Med tanke på de tragiska händelserna i Japan är det inte omöjligt att vi än en gång får se Lansen i skarp tjänst. Att integrera radiakmätare på andra nyare flygplan har aldrig varit aktuellt. Någon sådan hotbild har ju aldrig funnits. Då är det tur att Försvarsmakten, liksom SJ, kan damma av gamla museiföremål för att ta över där modernare system inte räcker till.

SvD, 2, 3
DN, 2, 3, 4
Exp,
Aft, 2, 3, 4, 5
NyT, 2

TV 4 släpper dokumenten om Gurgi Tepa

På Nyhetskanalens hemsida kan man nu, precis som Chris Anderson påpekar, läsa flera av dokumenten om händelserna vid Gurgi Tepa, där två svenska officerare dödades liksom en lokalanställd tolk och en soldat skadades.

Får man tro TV 4:s rapportering har det uteslutande rört sig om 5,56 mm ammunition som träffat de svenska officerarna. Så var icke fallet. Man har också utelämnat informationen om att de bägge svenska officerarna och tolken fallit till marken efter mejande eld med kulspruta från drygt 5 m håll, innan de svenska soldaterna i fordonen påbörjade bekämpning av skytten.

Detta är det avgörande för hela händelsen. Allt annat är egentligen ganska oväsentligt så långt det rör själva händelseförloppet. Det är svårt att inte dra slutsatsen att om man inte hade påbörjat bekämpning av kulspruteskytten när detta skedde hade han fortsatt att bekämpa flera svenskar på platsen.

TV 4 har koncentrerat sin rapportering kring svensk ammunition och utelämnat ovanstående mer intressanta information. Det intressanta i detta är också att den enda kula som TV 4 nu koncentrerar sin rapportering kring, och som förmodligen träffat i huvudet och därefter fastnat i axeln, enligt SKL:s talesman är en rikoschett baserat på ingångshålet. Den var alltså inte direktriktad, vilket är av rätt stor betydelse i det case som TV 4 försökt bygga. TV 4 utelämnar också all information om var 7,62 ammunitionen från kulsprutan tagit vägen, annat än att endast några få kulor återfunnits. Ur materialet går att utläsa att flera träffar finns i varje kropp, vilket alltså talar för genomslag (militär ammunition är av såväl humanitära skäl som förmåga att penetrera skyddsutrustning konstruerad för genomslag till skillnad från civil jaktammunition, där man vill öppna en stor blodkanal för snabb genomblödning). I en krigszon med ett min-/iedhot lägger man inte direkt samma energi på att finna alla kulor, hylsor och annat bevismaterial som är aktuell när det handlar om ett mord hemma i Sverige. I TV 4 får tittarna snarast intrycket av att kulspruteskytten skjutit med lös ammunition och de svenska officerarna sedan skjutits med svenska vapen. En mycket otrevlig vinkling.

Intressant är också att sedan TV 4:s inledande rapportering och ÖB:s samtal med de anhöriga och delgivande av rapporter har anhörigspåret dött i media. De anhöriga och de inblandade soldaterna är tyvärr de som drabbats hårdast.

Från dokumenten kan man också dra vissa slutsatser och erfarenheter avseende stridsteknik och procedurer, men det är inte relevant i detta sammanhang och något som bör stanna inom Försvarsmakten.

Det är svårt att se annat än att de som redovisas helt stödjer vad som nyligen skrevs av FM Infodir. Däremot är det synd att inte FM valde att offentliggöra dessa dokument så fort man märkte att TV 4 skulle göra stor sak av det hela. På så sätt hade en hel del olyckligheter kunnat undvikas.


De dokument som TV 4 valt att släppa hittills:

• information om aktörer runt attentatet.pdf
• materiel.pdf
• rapport bilder och skisser.pdf
• rapport marta-värdering om slutträning.pdf
• sända meddelanden.pdf
• åtgärder.pdf

FM Infodir hade under gårdagen ytterligare en debattartikel i ämnet publicerad på Newsmill.

Det drar ihop sig i Libyen (uppdaterat 14/3 06.40)

Från militaryphotos.com

Det drar ihop sig för en internationell insats i Libyen, i första hand i form av en flygförbudszon, NFZ. I USA talar man allt mer om en NFZ, men hänvisar ändå till kravet på ett FN-mandat. Frågan är om ett sådant kommer till stånd, då såväl Ryssland som Kina inte stödjer ett sådant agerande. Det är också svårt att se att västvärlden skulle våga sig på ett ingripande i Libyen utan stöd från Arabförbundet.

Frankrike erkände i veckan som första land motståndsrörelsen som legitim företrädare för Libyen. EU tog inget eget beslut i frågan om en militär insats i Libyen, utan frågan sköts istället upp till kommande veckans NATO-möte. Detta visar återigen på det faktum att militära frågor inte hanteras i EU, utan de medlemsländer som är NATO-medlemmar hellre hanterar dessa frågor inom denna organisation. För svensk del betyder det att man får stå utanför beslutsfattandet, som ändå direkt påverkar den svenska säkerhetspolitiken.

Etablerandet av en NFZ är ingen lätt match i Libyen. Det är ett oerhört stort land, där baseringsmöjligheter i grannländerna i stort sett saknas. Möjligtvis kan man tänka sig basering i Egypten, men situationen där är fortfarande långt ifrån stabil även militären stått nära USA de senaste dryga 20 åren. Kvar är då hangarfartygsbaserat flyg och basering på Sicilien, Cypern och möjligtvis också Malta (EU, men inte NATO-medlem).

Luftrummet är också svårövervakat då en AWACS har en radarräckvidd på drygt 400 km, vilket inte förslår långt i Libyen, speciellt inte när man måste hålla ett stort avstånd till kusten p g a libyskt långräckviddigt luftvärn (SA-5) och libyskt jaktflyg (Mig-25). Det gör att flygbaser längre inåt landet är svårövervakade, men detta kan vara ett lämpligt uppdrag för kvalificerade UAV-resurser, t ex Global Hawk eller den nya stealth-UAV:n RQ-170.

För att patrullera luftrummet kommer man att behöva omfattande tankflygplansresurser, vilket redan nu är en bristvara. Det flygplan som är lämpligast att använda p g a det starka libyska luftvärnet och förekomsten av Mig-25 med dess enorma fartresurser, är F-22. Detta skulle i så fall bli F-22:s första skarpa insats. Inte helt förvånande pågår också förberedelser för deployering på F-22 flottiljen i Langley, Virginia. F-22 är lämpligt av flera skäl. Först och främst för dess stealthförmåga och dess enormt bra sensorer. Flygplanet har också mycket bra fartresurser, räckvidd och opererar på mycket hög höjd. Det gör det till det lämpligast för att möta Mig-25. Mig-25 är hittills det enda jaktflygplan som i modern tid skjutit ner ett amerikanskt stridsflygplan, vilket skedde i Irakkriget och har också vid flera tillfällen lekt katt och råtta med amerikanska F-15 och undkommit helskinnat, liksom skjutit ner amerikanska UAV:er över Irak innan kriget.

För att etablera en fungerande flygförbudszon måste man därför säkerligen göra något åt det libyska luftvärnet och det blir en omfattande process med såväl stealthflygplan, kryssningsrobotar som störflyg. Här ökar också risken för skador på tredje man och sådana kan snabbt bli förödande för stödet för en internationell intervention. ROE kommer av den anledningen med största sannolikhet också att ställa krav på visuell identifiering av såväl luft som markmål. Även om starka kameror i målutpekningskapslar används kommer det innebära korta stridsavstånd med ökad risk för egna resurser.

Man kan också fråga sig vilka europeiska resurser som finns att tillgå. Det franska hangarfartyget Charles de Gaulle lär vara på tur för omfattande underhållsåtgärder. Dess Rafale vore annars lämpliga, men man har faktiskt tidigare provat att operera dessa från amerikanska hangarfartyg. Dock inte annat än dagsbasering, vilket är en helt annan sak än kontinuerliga operationer. Naturligtvis finns också landbaserade Rafale och med tanke på det franska ställningstagandet för oppositionen, ligger det när till hands att tänka sig att landet är berett att medverka.

Eurofighter är också ett mycket bra jaktflygplan avseende prestanda. Dess tekniska system är än så länge mycket otillförlitliga, vilket måste tas i beaktande vid skarp användning. Därutöver finns naturligtvis som vanligt EPAF-länderna (No, Dk, Nl, Be, Po) med sina F-16 och en rad andra NATO-länder. Problemet är att många av dessa länder i dagsläget har antingen finansiella problem, en svag regering eller en kombination av dessa. Det brittiska försvaret går redan mer än på knä med aktuella insatser i Afghanistan. Vid ytterligare en insats i Libyen, som säkerligen kan dra ut på tiden, kommer det medföra än värre ekonomiska problem. Liksom Frankrike verkar Storbritannien också vara berett att medverka till en NFZ.

I Sverige har vi en stridsflygdivision i 10-dagarsberedskap för internationella insatser. Finns den politiska viljan skulle denna också kunna medverka vid en NFZ. Risken blir dock som för andra mer konventionella deltagare tämligen hög med långa anflygningar och avsaknad av stealth. En annan tänkbar resurs är ASC 890 för att komplettera NATO:s E-3 AWACS, men ASC 890 ska nu tydligen strykas ur det internationella styrkeregistret enligt budgetunderlaget för 2012.


Det libyska flygvapnet är annars ett dagerflygvapen med mycket ringa förmåga till mörkerstrid. Ett mycket omskrivet hot är libyska attackhelikoptrar, men utifrån vad man hittills kunnat läsa sig till om de flyganfall som förekommit så har de genomförts av attackflyg. Det är egentligen inte så förvånande för om man ska utgå ifrån tv-inslagen från Libyen så verkar kriget nästan helt utkämpas med lätta luftvärnssystem, som ZPU-4, ZU-23 och SA-7. Att med helikopter flyga in i områden där så mycket låghöjdsluftvärn finns koncentrerat är inte att rekommendera. Just spridningen av SA-7 från plundrade libyska förråd kommer med stor sannolikhet att bli ett stort problem i många år framöver, när dessa hamnar på den svarta marknaden och i händerna på terrorister.

Det kan nog ta ytterligare någon veckan innan beslut fattas i frågan om en NFZ, men spelpjäserna börjar dukas upp, först och främst i form av övervakning och signalspaning. Frågan är om oppositionen klarar av att hålla regeringens markförband stångna? Mot sådana hjälper inte en flygförbudszon. Som synes i Al Jazeerainslaget nedan är Gadaffis styrkor nu inte långt från Benghazi.

Därefter återstår frågan vilka resurser som finns kvar för att hantera liknande situationer i andra delar av arabvärlden, t ex Iran och Saudi-Arabien.




SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, Exp, 2, 3, 4, SR, 2, SVT, 2, GP, 2


 Uppdatering 12/3 19.00: Arabförbundet enades ikväll om att stödja en flygförbudszon över Libyen och dess ordförande rekommenderar också att Arabförbundets medlemsländer deltar i insatsen. Det är också intressant att Arabförbundet nu anslutit sig till den franska linjen att oppositionen är legitim företrädare för det libyska folket. Nu återstår att se vad NATO beslutar på tisdag och om ett beslut kan tas i FN.


Uppdatering 14/1 06.40: Det verkar finnas en mycket bred, naiv och olycklig uppfattning om vad EU:s stridsgrupper är och vad de kan göra, framförallt avseende NBG. Två representanter ur CUF, vill nu skicka NBG till Libyen, vilket är en rätt märklig tanke. För det första är långt ifrån aktuellt med markinsatser. För det andra är NBG, liksom den andra stridsgruppen som står i beredskap, en droppe i havet för en markinsats i Libyen. NBG är en förstärkt mekaniserad bataljon som CUF tydligen vill ska gå in och med våld avbryta striderna i Libyen. Man tar sig för pannan över den naiviteten. Man behöver nog läsa in sig lite mer på de aktuella styrkeförhållandena och tänka över vilka logistiska svårigheter som kan finnas. Viktigast är dock att fundera över vilket anseende en markinsats i Libyen skulle få för det redan usla anseende väst och EU har i arabvärlden.

Däremot kan man precis som CUF:arna ställa sig frågan om det inte är dags att lägga ner EUBG-konceptet. I Sverige är BG "det häftigaste" som finns medan i många andra större EU-länder är det vanliga förband som för tillfället märks för BG-beredskap, framförallt vid återhämtning från insatser i Afghanistan. Vi lägger mycket stora resurser på NBG, men ett användande av förbanden ter sig mycket otroligt. Viljan inom EU att betala för en insats verkar mycket ringa.

EU har än en gång visat sin oförmåga att agera säkerhetspolitiskt, när man nu hänvisar eventuella beslut om NFZ över Libyen till NATO. Det tycker tydligen vår statsminister är bra, vilket förvånar. Om EU hela tiden ska skjuta sina säkerhetspolitiska beslut på NATO, måste man i Sverige återigen tänka över försvarspolitiken, eftersom vi nu baserar den på att EU ska skynda till vårt bistånd. Det ter sig allt mer otroligt.

Info strikes back

Försvarsmakten har blivit hårt ansatt i media den senaste veckan angående de två svenska officerarnas död i Afghanistan för ett år sedan och därefter ubåtsvraket utanför Gotland.

I det först fallet har det bedrivits en häxjakt, där syftet mest verkar ha varit att skapa tittarsiffror och svartmåla Försvarsmakten. Ser man till de personer som TV 4 har intervjuat är det många gånger personer med liknande arbetsområden, men inte insatta i den aktuella utredningen. De stora förlorarna på agerandet har varit de anhöriga vars känslor återigen rivits upp. Vinnare är förhoppningsvis Försvarsmaktens omhändertagande av erfarenheter, Lessons Identified, Lessons Learned, och förhoppningsvis ser man också att det i många fall är mycket bättre med helt öppna utredningar. Dessa är svårare att kritisera. Den slutreplik som Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten publicerat på såväl Försvarsmakten Kommenterar som Newsmill, är mycket uttömmande och slagkraftigt.

Angående ubåtsvraket var de första kommentarerna som publicerades från Försvarsmakten inte helt uttömmande. Med de uppgifter som nu grävts fram låter det ju mycket troligt att det var konvojen med utrangerade Whiskyubåtar, där några fick kapas p g a problem, som är bakgrunden till vraket. Tyvärr var Försvarsmakten inte tillräckligt snabb ut med denna information. Informationsdirektören kommenterade förloppet på Twitter:

"För den undrar varför FM inte vill undersöka ubåtsvraket föreslås en titt på Aktuellt (23:09 in i sändning) http://bit.ly/g74qBQ"

"FM sa att det var en bogserad ubåt utan operativt värde. Flera ledarsidor tog detta till intäkt för mörkning. Några stora ord idag? #forsvar"

Må så vara att Försvarsmakten har helt rätt i detta fall. Det bekymrande är medias agerande som är ett kvitto på vilket förtroende Försvarsmakten av idag åtnjuter. Som bekant går det snabbt att rasera ett förtroende, men det mycket lång tid att bygga upp. Man har inte råd att förekomma i fler artiklar där mörkning antyds. I flera kommenterar på denna blogg, såväl som Chefsingenjörens, har det talats om de rykten som förekommer att haveriutredningen på den Tp 102 Gulfstream IV med ÖB ombord som körde på en stålbalk i Afghanistan, förhalas och förbättras. Att sådana rykten förekommer är mycket allvarligt för Försvarsmaktens anseende och mycket bekymrande eftersom det med all säkerhet härstammar från personal inne i organisationen.

Lars Gyllenhaal tar upp det sviktande förtroendet i en bloggpost ikväll där han refererar till en artikel (s. 16) i Officerstidningen 1/2011 där Försvarsmaktens Huvudskyddsombud Per-Erik Gustafsson kommenterar situationen.

"Per-Erik Gustafsson beskriver hur en del tappat lusten att gå till jobbet, hur lojaliteten mot försvarsledningen sviktar och att många idag går och tänker på heltandra saker än sina arbetsuppgifter.
– På F 21 fick man för ett tag sedan lägga ner flygverksamheten ett par dagar därför att piloterna satt och tänkte på annat när de var uppe i luften. Oron gör att folk tänker mer på sig själva än på andra och under en patrull kan det få allvarliga konsekvenser."

Såväl personal som allmänhet måste återfå förtroende för Försvarsmakten, men hur ska detta gå till? Det enkla svaret är det är en lång och mödosam process. Förtroende är inget man köper, det är ett kvitto på ens handlingar.

Av den anledningen var det mycket trevligt att se filmen och intervjun med Lt Johan Ström, Forward Air Controller i FS 20, på SvD:s hemsida liksom det längre filmklippet på Försvarsmaktens Youtubekanal (nedan) och Aftonbladet. Detta är konkreta handlingar som visar vad Försvarsmakten gör. Hade man visat filmer av det här slaget för några år sedan hade det utan tvekan bidragit till att höja anseendet. Det är mycket bra agerat av InfoS att ta tillvara på de filmer som spelas in privat av soldater och andra anställda.

Dialogen mellan ledning och anställda måste vara direkt om förtroende ska kunna byggas. Chefen ska inte vara chef utan ledare och leda måste man göra ute där det händer och inte gömma sig bakom datorskärmar och filter. Görs ingenting snart befinner vi oss i det ledarskap vi en gång hånade Sovjetunionen för att utöva istället för den uppdragstaktik vi tidigare varit så stolta över.

Inget inlägg

Tiden tryter och det blir tyvärr inte mycket tid för att skriva ett "normalinlägg" om dagens Gripensseminarium i Folk och Försvars regi. Det blir därför att hänvisa till kollegan Chefsingenjören avseende resumé. Några korta reflektioner.

- Inledningen av moderator kändes mycket rudimentär och förenklad. Så enkelt är det helt enkelt inte. Det känns som det finns behov av en FAQ så småningom i ämnet.

- Intressant att se att man även undersöker att endast använda tvåsitsiga maskiner. Akan eller inte? FV har sedan flera år haft tvåsitsiga 39D och rader för vapensystemofficerare på divisionerna. Däremot har man aldrig ägnat någon energi till att utreda vad en VSO ska göra och av den anledningen heller aldrig utbildat några sådana, mer än de som var operatörer på 37E. Om man ser behovet av två personer i flygplanet i framtiden, kanske man skulle börja med att redan nu ta till vara på möljligheten. Det skulle dock innebära fler rader i organisationen och det håller ju inte ekonomin för.

- Tidigare inlägg i frågan summerar ståndpunkten rätt väl. Ska man uttrycka åsikter i ämnet bör man ha bättre koll i frågan. Ulf Henricsson för med sig stor respekt som försvarsdebattör, men inom detta område är han ute på mycket djupt vatten avseende de ståndpunkter som framfördes. Att som nytt stridsflygplan köpa ett system som befinner sig år efter Gripen systemmässigt och avseende tillförlitlighet och med en driftskostnad som är mellan 10 (FMV) och 20 (Brittiska RRV) ggr högre än den för Gripen med mycket bristande vapenintegration är ett vansinnigt förslag som yrkesmän häpnar över men som den oinsatte förmodligen tycker är mycket intressant. Namnet Eurofighter, överskott, och Tyskland låter ju som en intressant kombination...

- Intressant att höra partirepresentanternas åsikter om en ny LFU. (m) får vika sig, om man ska behålla någon trovärdighet överhuvudtaget i försvarspolitiken.

- Mycket bra att LV ses som en viktig aspekt i framtida planering för ett luftförsvars. Truppslaget har varit mycket styvmoderligt behandlat liksom allt annat som inte passar i Långtibortistandoktrinen, men väl i det nationella försvaret. Likaså att det handlar om inte bara flygplan utan även ledning, bassystem och logistik.

- Tunbergers ståndpunkt är att luftstridskrafter är det enklaste att tillföra vid behov. Precis som CI gör är det värt att betona att det är tiden till det politiska beslutet som är viktigast. Tar det två veckor spelar det ingen roll. Luft- och marinstridskrafter kommer fortsatt att vara det viktigaste i det nationella scenariot, men även arméstridskrafter behövs.

Vad vi under det senaste decenniet åsett är kampen mellan en viljestyrd och en hotstyrd försvarsinriktning. Den hotstyrda kommer alltid att vinnas av luft- och marinstridskrafter till den dag Norge och Finland visar sig aggressiva. Det blir intressant att se vad resultatet nu blir om den nya försvarsmaktsgemensamma HKV-organisationen genomförs, där FV och M får några enstaka befattningar i den kvarvarande ledningen.

- Man kan ändå inte sluta förvånas över alla de åsikter som framförs i ämnet om motorer, beväpning, sensorer av personer som inte har minsta koll på vad det egentligen handlar om och vilken förmåga som finns idag. Vill man uttala sig i ämnet med trovärdighet gör man som politiker gott i att följa råden i föregående inlägg. Se till att få en version utan medföljande förkläde.


Förhoppningsvis blir det snart tid att fortsätta den påbörjade serien om Luftförsvar på 2020-talet.

Sökes: Vapenför man eller kvinna med sjöben

Sveriges Redareförening har begärt att Regeringen ska vidta åtgärder för att höja säkerheten ombord på svenska fartyg som trafikerar pirathärjade farvatten, t ex farvattnen utanför Somalia. Från myndighetshåll duckar man dock för frågan och vidtar myndighetsversionen av att råka koppla ner linjen, nämligen att skicka frågan till ett annat departement. Näringsdepartementet har skickat frågan vidare till Försvarsdepartement som hänvisar frågan tillbaka till Näringsdepartementet. Det är klassisk svensk myndighetsutövning och ledarskap anno 2011. Axel Oxenstierna lär sedan långt tidigare rotera så fort i sin grav att man skulle kunna ersätta såväl Forsmark som Ringhals genom att koppla honom till en lämplig generator. Man ska bara komma överens om det är Näringsdepartementet, miljödepartementet eller något av elbolagen som äger frågan och huruvida det ska beskattas om miljövänlig el eller fossil sådan.

Skämt åsido så är detta inte en fråga som staten kommer att befatta sig med. Det är alldeles för politiskt känsligt för svensk politik. Redareföreningen gör klokare i att kontakta någon form av "skarpare vaktbolag" om man vill få resultat, såvida man inte bara vill göra ett politiskt ställningstagande.

Molotov-Ribbentropledningen

Enligt DN är detta öknamnet i Polen på Nord Stream och anspelar naturligtvis på hur Hitler och Stalin delade Polen mellan sig genom Molotov-Ribbentroppakten (uppkallad efter utrikesministrarna). Att Hitler startade VK 2 genom att invadera Polen är väl känt, men att Stalin några veckor efteråt anföll Polen från öster i enlighet med överenskommelsen i MRP, är inte lika väl känt. Det talas heller inte värst mycket om det följande sovjetiska övertagandet i Baltikum, vilket gjorde att tyskarna sedan kom att hälsas som befriare. I den ryska historieskrivningen, som är en fortsättning på den sovjetiska, finns inte VK 2. Där finns istället Det stora fosterländska kriget och det startade då Hitler svekfullt anföll Sovjetunionen sommaren 1941.

Wikileaks släppte i början av veckan information om just Nord Stream, där det visade sig att Putins avsikt var att köra vidare oavsett vilken ståndpunkt Sverige, Polen, Finland och Baltikum intog. Det förvånar knappast någon. Mer intressant är däremot att avstängningen av gastillförseln till Ukraina i början av 2009 var en rysk maskirovka, i syfte att skapa europeisk opinion för just Nord Stream. Ukraina protesterade högljutt mot avstängningen eftersom man betalat gasräkningarna, men utan resultat av förklarlig anledning. För rysk del blev agerandet en win-win situation. Samtidigt som man fick européerna att inse att det säkraste alternativet för gastillförsel skulle vara en ny direkt ledning, kunde man också så slå in en kil mellan Ukraina och Väst där Ukraina nu kunde uppfattas som opålitligt och orsak till uteblivna energileveranser. "Vi vill gärna sälja till er, men ukrainarna stjäl gas och betalar inte för sig så vi är tyvärr tvungna att stoppa leveranserna tills vidare. Vi beklagar det obehag som drabbat er och hoppas snart kunna vrida på kranen igen".

Bloggrannen Cornucopia tar i sin bloggpost från härom dagen upp en annan intressant aspekt, nämligen den stora ryska maktdemonstrationen i form av övningarna Ladoga och Zapad i Sveriges närområde
EU stöd till Sverige kontra gas. Övningarna genomfördes under början på hösten 2009 och var de mest omfattande ryska övningarna sedan muren föll. Det uttalade syftet med övningarna, omfattningen och vad som senare övades skiljde sig många gånger enligt FOI:s rapport om övningarna. Terrorister och banditgrupper, den ryske huvudfienden, opererar sällan med teknologiskt överlägsna luftstridskrafter och för svensk del var det intressant att se de mycket omfattande luftlandsättningar som genomfördes i närområdet, liksom de landstigningar som genomfördes med fartyg flyttade från Svarta Havet. Förr i tiden hade sammandragningar av sovjetiska luftlandsättningsförband och landstigningskrafter av det här slaget föranlett en ordentlig svensk beredskapshöjning med bl a förstärkt incidentberedskap och krigsbasövningar för stridsflygdivisioner. "Av en ren händelse" genomfördes beredskapsövningen Dagny II i området på och kring Gotland just under det mest intressanta skedet av de ryska övningarna.

Drygt en månad efteråt godkände så den svenska regeringen gasledningen Nord Stream och det redan påbörjade bygget accelererade. I bl a Försvarsmaktens Budgetunderlag för 2012 står att läsa följande om Sveriges säkerhetspolitiska situation och situationen i omvärlden (s. 5): Det militära hotet mot Sverige bedöms fortsatt vara lågt. Sverige uppfattas i första hand kunna bli utsatt för politiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar. Detta innebär dock inte att bruket av militära maktmedel kan uteslutas som del av dessa. Påtryckningarna är inte nödvändigtvis begränsade till konventionella medel och metoder.



Med erfarenheterna från de stoppade gasleveranserna till Ukraina och den opinion som skapades hos de stora gaskonsumenterna, bör såväl Sverige som andra länder, t ex i Baltikum, vara på sin vakt vad gäller hur gasvapnet kan nyttjas i syfte att splittra EU. För svensk del måste vi ställa frågan hur starkt vi kan påräkna stöd från andra EU-länder med stort gasberoende om påtryckningar skulle utövas mot svenska intressen och anpassa vårt agerande, vår säkerhetspolitik och försvarspolitik därefter. Det bästa är naturligtvis att Ryssland knyts starkt till Europa på ett sådant sätt dessa risker undanröjs, men till dess så skett måste man planera för mer obehagliga eventualiteter. Vad som nu bekymrar är den enorma ryska återupprustningen med färdigdatum 2020, samtidigt som Försvarsmakten i bästa fall 2018 har intagit den organisation som ska vara intagen 2014 och som är anpassad i första hand för internationella insatser i lågintensiva konflikter i andra världsdelar.

Reportage från OMLT

SvD innehåller idag ett mycket läsvärt reportage från svensk OMLT i Sheberghan och några av deras strider i Darzab. Striderna betecknades i somras som de mest intensiva strider svenska soldater varit inblandade i sedan Kongo på 60-talet. Försvarsmakten fick utstå en del kritik för att man publicerade en knapphändig information om dessa strider, vilka en av de inblandade betecknade som helvetet på Jorden. Samtidigt kan man inte begära att Försvarsmakten ska redovisa alla detaljer i form av reportage, utan rapporter från fronten blir oftast rätt torra och med rätta så. De ska vara sakliga och Morgonsur ger ett intressant exempel utifrån egna upplevelser. Naturligtvis finns det en gyllene balans och den redovisning som idag görs på Försvarsmaktens sida är rätt bra avvägd för att möta allmänhetens intresse.

Icke desto mindre finns det ett sjävklart intresse för redogörelser såsom de Hildebrandt kan leverera. Det som är intressant i sammanhanget är också den inblandade förbandstypen OMLT, vars uppgift är att stötta afghanska förband med utbildning och råd. I uppgiften ingår också att följa förbanden i strid som mentorer. För den afghanska självkänslan och för att landets säkerhetsstyrkor ska utvecklas är det mycket viktigt att afghanska förband själva får genomgöra uppgifterna, där svenskarna intar en mer tillbakadragen och rådgivande roll. Det är också den vägen man måste vandra om ISAF en dag ska kunna lämna Afghanistan genom att den inhemska styrkorna blivit mogna att själva ta hand om landets säkerhet. OMLT-uppgiften är en av de absolut viktigaste som genomförs av svenska förband i Afghanistan.

Eftersom OMLT hela tiden följer förbanden i strid ökar också riskerna och sannolikheten att hamna i strid. OMLT är den typ av förband som sist kommer att dras tillbaka då alla partier är överens om att Sverige ska fortsätta med en rådgivande roll i flera år framöver. Hittills har svenska förband endast verkat i norra Afghanistan som varit ett lugnare område, men den afghanska 209. kåren som stöttas med svenska OMLT, har varit planerad att rotera ner till södra Afghanistan. För att OMLT-uppgiften ska vara meningsfull måste då de svenska rådgivarna följa med om sådant sker. Är den svenska politiska opinionen beredd på att sådant sker? Den borde vara det, men förmodligen kommer reaktionen som vanligt att vara att "det hade vi ingen aaaanning om".

Intressant är också gruppens användning av flygunderstöd. Afghanska armén saknar i mångt och mycket egna resurser att kunna använda flygunderstöd och måste förlita sig på ISAF-enheter för detta. Det är ett helt korrekt användande, men samtidigt som man konstaterar att det är alldeles för politiskt känsligt att använda svenskt stridsflyg eller svenska enheter för indirekt eld i Afghanistan ifall att civila skadas, går det alldeles utmärkt att använda andra länders resurser av detta slag fastän det fulla ansvaret ligger på svensken som leder in vapeninsatsen. I händelse av vådabekämpning eller skador på tredje part är det svensken som enligt rätten kommer att bära skulden. Reaktionen i Sverige kommer då säkerligen vara samma som ovan beskrivet, "ingen aaaanning". Det gäller att kunna två sina händer. Naturligtvis ska man för den skull inte sluta använda stridsflyg och indirekt eld. De är oersättliga verktyg, precis som beskrivet i Hildebrandts artikel och det är mycket välutbildad personal som genomför uppdraget. Risken är därför minimal att något ska hända, men går ändå inte att bortse från, precis som för all annan verksamhet.

Fler artiklar av Hildebrandts kaliber efterfrågas också. De bidrar till att öka förståelsen för svenska soldaters situation i Afghanistan, oavsett åt vilket håll opinionen går. Att sminka en gris lönar sig sällan.

Läs även Cynisk