Guld och gröna skogar

Guld och gröna skogar är närmast vad det svenska försvaret beskrivs som i NATO:s PARP-utvärdering. Om man får tro försvarsminister Sten Tolgfors debattartikel på DN Debatt, dennes blogginlägg samt Försvarsdepartementets hemsida får det svenska försvaret idel beröm. Det är nästan så att man kan tro att det bara är att luta sig tillbaka i soffan och åka med. Det är nog inte många försvarsanställda som rakt av skulle instämma i de lovord som presenteras i rapporten.

Man ska nog inte låta lura sig så lätt av den vackra ytan. Endast sammanfattningen av värderingen har presenterats och då översatt till svenska. Utifrån det språk som använts märker man att översättningen förmodligen inte gjorts av en person med militär bakgrund och som är van vid militärengelska.

Värderingen redovisar uppfyllnad av olika mål. Till dess målsättningarna redovisas är det svårt att dra några slutsatser av sammanfattningen. Som bekant är en låg målsättning betydligt enklare att uppfylla.

Värt att poängtera är också att värderingen värderar förmodade förmågor utifrån planering - inte förmågor som förbanden innehar. Att döma av det material som presenterats har värderingen skett utifrån en intagen insatsorganisation 14.

För att då få en rättvis bedömning av vad försvaret presterar ska man snarare förlita sig till de evalueringar som NATO genomför av krigsförband. Detta är extremt omfattande prövningar av förbanden utifrån deras krigsuppgifter. Sådana utvärderingar har genomförts för ett fåtal svenska förband anmälda till internationella styrkeregister. Dessa utvärderingar är extremt värdefulla då de verkligen blottlägger de brister förbanden har och av den anledningen blir resultaten naturligtvis hemliga.

Ur Försvarsdepartementets dokument:

Natos expertis konstaterar i slutsatserna att "Även om Försvarsmakten i extrema fall fortfarande kommer att vara beroende av en mobilisering av reserver, med understöd av hemvärnet, torde Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot alla utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp."

Nato konstaterar också att "När det gäller nationellt försvar vidmakthåller Sveriges mark- (inbegripet hemvärnet), marin- och flygstridskrafter, med understöd av Försvarsmaktens organisation för logistik, en betydande kapacitet för ett självständigt och samordnat agerande, utan understöd från andra."


Lägg märke till användningen av futurum i det första stycket och slutsatsen att Försvarsmakten bedöms kunna verka avskräckande, men ej hantera en situation motsvarande krig. Beträffande det andra stycket blir det ett stort lyft på ögonbrynen. Har beredskapsövningarna Dagny alltså varit sådana succéer? Var återfinner man de samtränade krigförbanden? Hur välövade är bataljonerna? När övades senast ledning av större markförband? Hur ska man få två minimala flygbasbataljoner att hantera 4 stridsflygdivisioner spridda på flera baser och därtill ytterligare helikopterförband och transportflyg? Hur sker ledningen av krigförbanden? Var ska ledningen grupperas skyddat? Och så vidare ...

Läs gärna Försvar och Säkerhets klarläggande blogginlägg. "Stockholm - vi har ett problem" känns som en god sammanfattning av läget.

Mest hatad sedan Vidkun Quisling

Allt verkar nu tyda på att det är en högerextremistisk norrman som ligger bakom såväl bombdådet mot regeringskvarteret i Oslo som massakern på Utöya. Den misstänktes enda Twitter-meddelande tyder enligt norsk media på att han agerat ensam.

Få hade nog misstankar åt det hållet från början, utan de flesta var nog benägna att tro att det inträffade hade samband med Norges militära åtaganden i Afghanistan och Libyen. Utan att det på minsta sätt förringar tragedin i Norge är det skönt ur svensk och internationell synvinkel att det verkar finnas en nationell orsak till det hela. Likväl kommer det finnas all anledning att se över terrorberedskapen.

Den misstänkte lär nu vara den mest hatade norrmannen sedan andra världskrigets Vidkun Quisling och Norge verkar ha fått en motsvarighet till Timothy McVeigh.

Fortfarande återstår frågan "varför" och hur det inträffade kommer att påverka det norska samhället.

SvD, 2, DN, 2, Exp, 2, 3, Aft, 2, 3, SR, 2, SVT, 2

Vem och varför? (uppdaterat 22.10)

Det är många frågor, men få svar än så länge med anledning av eftermiddagens stora tragedi i Oslo. Det två övergripande frågorna är naturligtvis vem som ligger bakom och varför.

Norge har flera gånger varit utsatt för terrorhot med anledning av landets starka militära engagemang internationellt. Framförallt har detta gällt insatserna i Afghanistan och nu på sistone i Libyen. Redan under Operation Allied Force över Balkan 1999 utsattes Norge för terrorhot, framförallt riktade mot familjer till militär personal.

Norge har i Afghanistan genomfört mycket framgångsrika insatser i Afghanistan och där dragit på sig en hel del talibansk ilska. Tillsammans med Danmark har Norge under insatsen i Libyen stått för ca en fjärdedel av alla anfall mot markmål, vilket är oproportionerligt stora delar med tanke på ländernas storlekar och antal flygplan som avdelats för insatsen. Så sent som härom veckan uttalade den i Norge verkande Mullah Krekar terrorhot mot Norge för dess militära engagemang i muslimska länder. Norge har länge velat bli av med Mullah Krekar, men kan av "humanitära skäl" inte utvisa honom till Irak, där han hotas av dödsstraff och tortyr.

Al Qaida har tidigare under våren hotat med att slå till i Europa som hämnd för Usama Bin Ladens död i Afghanistan. För ca två veckor sedan hotade också den libyska regimen med terrordåd i Europa som hämnd för den internationella militära insatsen mot landet. 

Norge och Oslo har i och med eftermiddagens händelser sällat sig till den tråkiga klubben av städer som utsatts för terrordåd, vilken Stockholm fick medlemskap i gångna december. För några år sedan formulerades den nordiska solidaritetsförklaringen, vilken sedermera följdes av en svensk solidaritetsförklaring med övriga europeiska länder i enlighet med Lissabonfördraget. Solidaritetsförklaringarna är bredare än bara militära och kan t ex handla om hjälp vid naturkatastrofer. Ett scenario som frekvent nämnts i anslutning till solidaritetsförklaringarna är just terrorism. Det blir intressant att se huruvida Norge kommer att anhålla om stöd av övriga nordiska länder med anledning av terrorangreppen i Oslo och i så fall vilken form av stöd.

Vem och varför är fortsatt de stora frågetecknen.

Media: Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, SvD, 2, 3, 4, DN, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3


Uppdatering 22.10: Arbeiderpartiet kan tyckas vara det utpekade målet med tanke på bomben mot regeringshögkvarteret och det efterföljande skottdådet på Arbeiderpartiets ungdomsorganisations sommarläger på Utöya. Det av polisen bekräftade sambandet med en falsk polisman på bägge platserna och gripandet av en man i anslutning till Utöya är mycket intressant. Farhågorna om islamistisk terrorism eller terrorism i anslutning till Libyeninsatsen kan mycket väl komma på skam. Den islamistiska terrorgrupp som tidigare ikväll tog på sig ansvaret för bombdådet, tog senare tillbaka påståendet.

Oslopolisen håller presskonferens kl 2230. Enligt uppgifter är man nu mycket nära ett uppklarande av det hela.

SvD, 2, 3, DN, 2, Exp, 2, Aft, SR, SVT


Uppdatering 22.35: Enligt TT talar nu norska polisen om att det snarast kan röra sig om inhemsk terrorism istället för internationell.

Semester (del III)

Dags för del III av lästipsen för semestrande försvarsintresserade, fast den här gången blir det för dem som lägger sin sommarsemester väldigt sent på året.

Den tredje delen handlar om en synnerligen intressant bok och den definitivt första i sitt slag, nämligen Johanne Hildebrandts nya bok, Krigare: Ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan. Hildebrandt bryter återigen helt ny mark genom att vara den första reporter, och definitivt första svenska reporter, som inbäddat sig med ett svenskt militärt förband på insats. Boken kommer tyvärr inte ut förrän i september, så det blir till att vänta till dess för att skaffa den. Det är dock oerhört intressant läsning som rekommenderas alla med intresse av den svenska insatsen i Afhghanistan och försvarsfrågor i allmänhet. Det är som sagt en helt banbrytande skrift.

I anslutning till Krigare är det synnerligen intressant att notera Wilhelm Agrells häftiga kritik i SvD (även SVT) av Försvarsmaktens beskrivningar av situationen i Afghanistan. Agrell anser att Försvarsmakten anstränger sig att styra medieflödet  och måla upp en bild av insatsen som framgångsrik och utan friktioner, i syfte att hålla allmänhetens intresse nere. Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten håller, föga förvånande, inte alls med om den beskrivningen utan hävdar att myndigheten redovisar bägge sidor av insatsen, både det som går bra och det som går dåligt.

På rak arm är det svårt att nämna något reportage i Försvarets Forum eller på forsvarsmakten.se som handlar om motgångar eller friktioner i den svenska insatsen i Afghanistan, mer än dem som handlar om skadade fordonen, sårade eller stupade soldater.

Av den anledningen kan det vara rätt intressant att höra vad soldaterna anser om rapporteringen om insatsen i Afghanistan. Får man tro Hildebrandt och en rad soldater är de djupt missnöjda med hur insatsen framställs hemma i Sverige. Droppen var härom sommaren när OMLT under nästan en veckas tid utkämpade mycket svåra strider mot talibansidan, vilket knappt omnämndes i rapporteringen hemma i Sverige. Man var flera gånger oerhört nära att ta egna förluster samtidigt som man tillsammans med afghanska styrkor förorsakade motståndarsidan omfattande förluster. Resultatet blev en liten notis på FM hemsida. Raljerande kan sägas att all annan rapportering handlade om social patrolling med hjälmen i hand och liknande. Det är nog få som inte håller med om att ju längre upp i karriärsstegen man kommer, desto viktigare blir det att framstå som framgångsrik, mer än att faktiskt vara det.

Hildebrandt fick innan sin inbäddning utstå stark kritik för sitt agerande av motståndare till Afghanistaninsatsen för att hon sålde sig till Försvarsmakten och hon nu helt skulle vara styrd till Försvarsmaktens agenda. Hildebrandts mediala framträdanden genom åren och boken Krigare vittnar däremot om motsatsen. Få har nog kritiserat såväl medias som Försvarsmaktens rapportering från Afghanistan så mycket som Hildebrandt. Hon om någon har alltid tagit soldaternas och officerarnas parti och starkt kritiserat den oerhört bristande rapporteringen av läget i Afghanistan, som ofta förskönas. Sanningen är den att även om Sverige formellt inte är i krig, så utkämpar svenska soldater ett regelrätt krig i Afghanistan och på stridsteknisk nivå mycket framgångsrikt. På strategisk nivå är det mer tveksamt. Liksom fallet med Libyeninsatsen verkar det vara ytterst få av de beslutande politikerna som verkar förstå vad man egentligen har beslutat om och vad som händer i insatsen. Till råga på allt finns ett stort ointresse att tillgodogöra sig ett fullgott beslutsunderlag, vilket lämnar fältet vidöppet för mer eller mindre medveten filtrering av information. Det är en mycket allvarlig situation när man sedan ska fatta framtida beslut. Utan god förförståelse och ett diversifierat informationsflöde blir man mycket sårbar för styrd information, i händelse av att sådan finns.

Liksom Försvar & Säkerhet är det lätt att reagera över Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagerstens svar i SvD:s artikel. Agrell är bekymrad över att, som han ser det, Försvarsmaktens styrda information påverkar opinionsbildning. Lagersten bemöter enligt SvD detta med:

"Han (Lagersten) menar att försvaret inte bedriver opinionsbildning för att påverka åt vilket håll politikerna ska fatta ett beslut, men när ett beslut har fattats kan det vara aktuellt.
- Jag skulle inte kalla det opinionsbildning, utan så bred information som möjligt i syfte att stödja beslutet."

Visst ska man stödja tagna beslut, men är inte det viktigaste att stödja beslutsfattandet? Det blir en viss skillnad. Politisk nivå som fattar besluten, måste ges tillgång till ett fullgott och ofiltrerat beslutsunderlag. Politikernas uppdragsgivare, det svenska folket, är inte det minsta betjänta av att terrängen målas som kartan istället för att kartan ändras allteftersom terrängen ändras över tidens gång.

Såväl Agrell, som Lagersten och Hildebrandt är överens om en sak. Det stora problemet är att svenska media visar mycket ringa intresse för att rapportera om svenska militära insatser och därmed lever allmänheten i allmän och lycklig ovisshet om vad det är dess försvarsmakt satts att uträtta i andra delar av världen. Lever man i den världsbilden kan läsning av Hildebrandts Krigare bli ett hårt uppvaknande. Tyvärr har kvälltidningarna under de senaste decennierna helt försjunkit i skvallerträsket och lösnummersförsäljningen hellre än kvalificerad journalistik. På den punkten är det lätt att hålla med Staffan Dopping i hans kritik mot detta fenomen under den gångna Almedalsveckan. Till Expressens försvar ska dock sägas att tidningen är den enda svenska att ha en reporter i Afghanistan. Försvarsmakten är, precis som Lagersten påpekar, tyvärr i mångt och mycket ensam om att rapportera från Afghanistan och det är djupt olyckligt. Detsamma gäller tyvärr också för övriga insatsområden.

Försvarsmaktens revisorers kritik i dagarna av Informationsstabens upphandling av reklamtjänster för smått fantastiska belopp är djupt beklaglig (SvD, 2, DN, 2, SR, 2, 3, SVT). Inte själva kritiken, utan det faktum att revisorerna måste anmärka på upphandlingen. Det är negativ publicitet som Försvarsmakten definitivt inte behöver. Återigen kan man hänvisa till den av Skyttedoktoranden rekommenderade artikeln av amiral Mike Mullen, ordförande för Joint Chiefs of Staff (USA:s försvarsledning), om Strategic Communication. Det viktigaste i Strategic Communication är det mest grundläggande – "To put it simply, we need to worry a lot less about how to communicate our actions and much more about what our actions communicate". Det om något skulle vara något för ÖB att välja som Försvarsmaktens framtida ledord - och se till att det efterlevs. Ansvar ska tas såväl i medgång, men framförallt i motgång. Led genom exempel. En försvarsmakt som bygger sitt "varumärke" på handlingar behöver inte klyschor som "Vi syns, vi verkar, vi respekteras". Det kommer automatiskt.

Måtte fler svenska journalister ta efter Hildebrandts exempel, eller snarare ta upp arbetet där hon nedlagt verktygen eftersom hon nu ämnar dra sig tillbaka från arbetet som krigskorrespondent.

Krigare: Ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan är en synnerligen läsvärd bok.

Övriga media: Aft

Ny försvarsblogg med soldatperspektiv

Ännu en försvarsblogg har sett ljuset. Den här gången är det bloggen En annan del av Försvarsmakten... som drivs av Emil Johansson. Johansson har för avsikt att komplettera de redan befintliga försvarsbloggarna med ett soldatperspektiv eftersom han själv har för avsikt att ta anställning som soldat efter erfarenheter från värnplikt, tid som hemvärnsman och även tjänstgöring på HKV PROD FRIV. Han har därför säkerligen också en hel del synpunkter på Hemvärnet och frivilligförsvaret (det riktiga frivilligförsvaret avses).

De hittils publicerade inläggen bådar gott och Johansson önskas välkommen till "bloggosfären"!

Semester (del II)

Det här inlägget skulle egentligen ha kommit igår, men av olika anledningar blev det inte så.

På semestern blir det som sagt förhoppningsvis lite mer tid över att läsa. Utöver Wilhelm Agrells synnerligen läsvärd redogörelse över det svenska nationella försvarets nedgång och fall, som togs upp i förra inlägget, finns det även en rad svenska spänningsromaner med militära inslag som kommit ut det senaste året.

I vintras debuterade Lars Wilderäng, mannen bakom bloggen Cornucopia, med sin roman Midvintermörker, vilket det tidigare skrivits en del om på WW. Midvintermörker utspelar sig julen 2012 på Gotland, där en illa förberedd svensk försvarsmakt försöker hantera en rysk annektering av Gotland i syfte att säkra gasledningen Nordstream och förhindra ytterligare kapningar liknande den av fartyget Arctic Sea härom året. Scenariots realism kan naturligtvis diskuteras, men Wilderäng har lagt ner stor energi på att få de militära detaljerna korrekta i så hög grad som möjligt. Wilderäng har flera gånger kritiserats för att de militära beskrivningarna är för ingående. Den militärt intresserade lär dock inte misstycka. Midvintermörker är dock mycket medryckande i sin handling och framförallt intressant ur den aspekten att Sverige ställer upp för match med vad som faktiskt kommer att finnas tillgängligt vid den angivna tidpunkten.


I våras debuterade även Kaj Karlsson, f d SSG-officer, med romanen Operation Nordvind. Med undantag av Robert Karjel är Karlsson den förste svenske officer som skriver militära romaner. Karlsson bryter också helt ny mark som förste specialförbandsoperatör (Karjel får ursäkta) att skriva en roman. Med tanke på mängden skarpa insatser, mer eller mindre allmänt kända, som SSG och SIG (numera SOG tillsammans) genomfört, har det mest känts som en tidsfråga innan någon operatör, liksom utländska kollegor, bestämt sig för att berätta skriftligen om sina erfarenheter.

Till skillnad från danske Thomas Ratsacks Jaeger är Operation Nordvind fiktiv och handlar om två f d SSG-operatörer vars vägar av en händelse korsas med en internationell terrorgrupps. Terrorgruppen avser att slå till i Sverige mot ett av vårt lands mest sårbara mål, nämligen en finlandsfärja. Bakom terrorgruppen visar det sig finnas en större finansiär med koppling till tidigare SSG-uppdrag.

Även Karlsson naturligtvis avsiktligt inte delger skarp stridsteknik och taktik för specialförbanden och nationella insatsstyrkan, ger boken ändå en viss smak av vad som där försiggår och vilka samarbeten man har. Liksom Midvintermörker blir det ändå en del konstnärliga friheter, men tempot är högt och det är svårt att lägga ned boken. Karlsson är mycket intresserad av beredskapsfrågor och det intresset visar sig i Operation Nordvind genom målvalet för terrorgruppen.

Liksom med Anders Jallais böcker får Operation Nordvind ibland en att fundera vad som är ren fiktion, vad som har verklighetsanknytning och vad som är taget direkt ur verkligheten.


Såväl Midvintermörker som Operation Nordvind visar på brister i den svenska beredskapen och på konsekvenserna av den säkerhetspolitik och framförallt försvarspolitik, som förts det senaste dryga decenniet. "Här och nu" är en sak på papper och i tanken, speciellt om man med uttrycket avser några år in i framtiden, men en helt annan sak just här och nu.

Såväl Lars Wilderäng, som Kaj Karlsson följer man lämpligen via Twitter (Cornubot / Aldabergr) och respektive hemsida (Cornucopia / Aldabergr).

Huggsexan om Arktis närmar sig

DN har hittills varit den enda svenska tidning som visat Barentsfrågorna något intresse och det fortsätter man med idag då man på nytt skriver om den förestående huggsexan om Arktis naturtillgångar. De till Arktis gränsande länderna fortsätter att försöka positionera sig på bästa sätt inför framtiden och göra anspråk på så stora områden som möjligt i syfte att komma åt de mineral-, gas- och oljefyndigheter som bedöms finnas gömda under isen och havet. I bästa fall löses dessa på fredlig väg vid förhandlingsbordet, liksom Norge och Ryssland förra året gjorde med en segdragen gränsfråga.

Vad som oroar är dock att en arktisk kapprustning verkar vara under uppsegling sedan Ryssland tidigare i år annonserat att man avser starta två nya arktiska brigader. Premiärminister Putins lämnar inget tvivel om avsikterna, när han meddelar att Ryssland inte kommer att ge upp sina territoriella krav i Arktis och att landet ska skydda sina geopolitiska intressen ”fast och konsekvent” (DN). Intressant för svensk del är att man säger sig komma att modellera dem efter svenska, norska och finska förebilder. I slutet av maj meddelades också från rysk sida att man avsatt 20 biljoner rubel (ca 4 biljoner SEK!) för modernisering av de väpnade styrkornas utrustning under den kommande tioårsperioden. Det är motsvarande 400 miljarder kr per år, jämfört med de svenska 40 miljarderna för hela försvarsbudgeten. Det vore intressant att veta var dessa finanser kommer ifrån.

Kanada avser återigen att genomföra militära övningar i landets absolut nordligaste delar och har även talat om att anlägga nya baser där. Som bekant har Norge sedan några fastställt att den absoluta tyngdpunkten i landets försvar ska ligga i landets norra del. Man har därför flyttat högkvarteret dit och efter inköpet av Joint Strike Fighter förväntas endast en flygflottilj bli kvar. Denna blir då antingen i Bodö eller också en helt ny etablering på Evenes (Narviks flygplats). Även från amerikanskt håll har man blivit mer och mer intresserad av marina operationer i arktiska farvatten.

Sverige har inga anspråk på landområden i Arktis, men ingår däremot i Barentsområdet och kommer i högsta grad beröras av grannländernas kamp om Arktis naturresurser. Inte minst genom att Sverige sedan maj är ordförande i Arktiska rådet, men även i hög grad om den säkerhetspolitiska situationen i Barentsregionen skulle förvärras just genom vårt geografiska läge mellan flera av aktörerna.

Läs gärna Cornucopia om hur peak oil och gas snart drabbar grannländerna.


Bloggar: Gyllenhaal, Observationsplatsen

Även Joint Chiefs har fel?

I en artikel den amerikanska militära dagstidningen Stars and Stripes meddelar vice ordföranden för Joint Chiefs of Staff, marinkårsgeneralen James Cartwright, att han är djupt bekymrad över de ekonomiska neddragningarna på den amerikanska försvarsbudgeten som väntas under decenniet. President Obama har tidigare i år annonserat neddragningar på över 400 miljarder dollar de kommande 12 åren, men Cartwright tror att ännu större neddragningar står för dörren.

Så låter det även på president Obama som tidigare under sommaren lovordade försvarsminister Gates arbete med att spara de 400 miljarderna, men meddelade samtidigt att ytterligare besparingar var att vänta för att få bukt med det katastrofala budgetunderskottet som nu innebär att USA slagit i utgiftstaket och endast klarar de statliga utgifterna genom att låna från framtida pensionsmedel.

Cartwright omtalar en trestegsplan för ytterligare besparingar i försvarsutgifterna. Det första är, som vanligt, en nedgång i övningar, flygtid och sjödygn. Nästa steg är en reduktion av antalet anställda soldater till förmån för reservistpersonal och möjligen en tillbakagång till värnplikt i syfte att spara pengar. Fram emot slutet av decenniet handlar det om nedskärningar av personalförmåner som t ex sjukvård och pensioner.

Det ser med andra ord inte så bra ut för det amerikanska försvaret. Det är också ytterst illavarslande för ett Europa som befinner sig på militär dekis. Beroendet av USA som säkerhetsgarant har inte minskat det gångna seklet utan snarast ökat. Utan ett mycket omfattande amerikanskt stöd hade Libyeninsatsen aldrig kunnat genomföras, då USA står för ca 75 % av all lufttankningsförmåga, stora delar av den strategiska förmågan avseende spaning, men framförallt de i kampanjen tidiga strategiska anfallen med bombflygplan och fartygsbaserade kryssningsrobotar, telekrigsförmåga och mycket mer. Drar sig USA nu ur kommer hela Libyeninsatsen att då NATO-flyg ej har räckvidd in över Libyen utan lufttankning.

Enligt ett BBC-program 19 juni stod stod USA för tio år sedan för mindre än 50 % av NATO:s försvarsutgifter. Idag står man för mer än 75 % av utgifterna fastän NATO under 00-talet växt kraftigt. Mycket av den amerikanska försvarstillväxten kan naturligtvis tillskrivas Global War on Terror, men inte allt. Klart bekymrande är det faktum att Europa i Libyen så snabbt gjorde slut på sina lager av precisionsvapen och blev helt beroende av att USA släppte till från sina lager. Återigen kan man konstatera att det finns helt enkelt ingen militär hyllvara, utan man är alltid beroende av tidigare anskaffningar till egna förråd. Av den anledningen kan det ju tyckas tur att Sverige inte deltagit aktiv i markanfall i Operation Unified Protector. Det hade alla möjligheter att kunna bli pinsamt.

Om USA träder tillbaka militärt träder någon annan fram. Frågan är bara vem.

Bland det mest intressanta är ändå att se att Joint Chiefs ser värnplikten som ett alternativ när det ska skäras i försvarsbudgeten. Förmodligen anser försvarsminister Tolgfors att även Joint Chiefs har fel. Det vet ju alla att ett yrkesförsvar är det mest ekonomiskt effektiva och att alla länder är på väg bort från värnpliktssystemen.

Läs även Jan Kallbergs mycket läsvärda Utblick mot 2020-talet om de minskande amerikanska statsfinanserna påverkan på det amerikanska försvaret.

Cyberprecisionsvapen

Wired hade härom dagen en mycket intressant artikel om viruset Stuxnet. I artikeln beskrivs hur Stuxnet användes för angripa enbart Irans urananrikningsprogram och hur ett antal ingenjörer på Symantec sedan plockade isär och analyserade viruset och upptäckte hur avancerat och specialiserat det var.

Till skillnad från andra virus var Stuxnet enbart inriktat på att angripa en viss typ av datorer med en viss kringutrustning i ett speciellt antal. De enda kontakterna med internet var för att avlägga rapporter och ta emot uppdateringar - inte för att användas för spridning. Infektionen skedde istället genom att infekterade USB-minnen användes i datornätverk, varvid den skadliga koden laddades in i Windows. Massor av datorer världen över smittades av Stuxnet, men det var endast i den avsedda datormiljön som viruset verkade och där genom att överbelasta de urananrikningscentrifuger som användes av det iranska kärnvapenprogrammet.

Metoden att använda USB-minnen som bärare är synnerligen effektiv mot känsliga nätverk, eftersom dessa ofta inte är anslutna till internet och möjliggör intrång utifrån. Genom spridning av lämpliga USB-minnen på en viss geografisk plats kan man också i högre grad styra angreppet. På Folk & Försvars rikskonferens i Sälen för ett halvår sedan, beskrevs hur FOI gjort ett test mot SJ med infekterade USB-minnen där målet var att penetrera SJ:s "hemliga" (hemlig som i säkerhetsklassning) datorsystem. Ett antal infekterade USB-minnen tappades på gatan i närheten av SJ:s huvudkontor. Den skadliga koden bestod i att ett mail skickades till MSB för att rapportera vilken dator det kom ifrån. Ett antal av USB-minnena kom sedan att infektera målet när blåögd SJ-personal som hittat USB-minnena stoppade in dem i det hemliga datornätverket.

Lärdomen är återigen att ett upphittat USB-minne aldrig får anslutas till en dator eller ett nätverk med känslig information. Det bör alltid "kontrolleras" i en separat dator, annars kan det gå som för SJ eller det iranska kärnvapenprogrammet.

Därutöver kan man nämna att det heller inte är så märkligt att många av de militära datorsystemen bygger på Linux. För användaren kan det tyckas krångligt med Linux istället för det bekanta Windows, men fördelen är dels att Linux är betydligt mindre angripet av virus, men framförallt att Linux har helt öppen källkod vilket möjliggör för användaren/tillverkaren att kontrollera koden efter ovälkomna bakdörrar och läckor innan operativsystemet tas i användning på den avsedda utrustningen.

Stuxnet, liksom cyberangreppen på Estland och Georgien, ger en försmak av hur nästa generation av krigföring kommer att genomföras. Ej endast på marken, till sjöss och i luften, utan nu lämnar man även den traditionella telekrigsarenan för att återigen flytta in kriget i det civila samhället och dess datorsystem för betalningar, elproduktion, kommunikationer etc. I bästa fall används precisionsvapen liknande Stuxnet. I värsta fall är det ett totalangrepp som helt stänger ner ett land och kanske mer än så. Låt hoppas att den svenska beredskapen är god. Cyberkrigföringen lär vara här för att stanna.

Läs även FOI:s kommentarer om Stuxnet

Semester (del I)

Vad passar väl bättre under semestern än att läsa böcker i hängmattan eller annan lämplig läsplats?

Under det senaste året har det kommit en rad intressanta böcker inom det militära området, vilka man kan ägna några timmar åt under semestern.

"När det stora rivningsarbetet inleddes på våren 2000 startade en process som varken gick att överblicka eller styra och som framförallt var omöjlig att hejda under ordnade former. Den kaotiska snabbavvecklingen av till stora delar modernt utrustade förband som stunden innan betraktats som oundgängligt nödvändiga gjorde att försvaret under några få år rasade ner på en kapacitets- och kompetensnivå som ingen förutsett eller knappt kunnat ana när processen planlades och sjösattes under åren 1996-99. Själva demonteringsprocessen blev därmed i sig den mäktigaste av alla de strukturella krafter som format det svenska försvaret i modern tid. Inför den stod regeringen, försvarsberedningen, och Högkvarteret lika handfallna som förbandschefer, förvaltningspersonal och truppbefäl ute i landet."

Den absolut mest intressanta boken från det gångna året är utan tvekan Wilhelm Agrells Fredens Illusioner - Det svenska nationella försvarets nedgång och fall. Agrell har här gjort ett storslaget arbete med att analysera och sammanställa utvecklingen inom Försvarsmakten under 80-, 90- och 00-talen fram till dags datum. Utifrån materialet lyckas han peka ut enskilda händelser, som när de inträffade av politiker och försvarsledning tycktes små och rationella, men som i sekvens fått stora efterverkningar på Försvarsmaktens förmåga att lösa såväl nationella som internationella uppgifter idag.

Om handlingsalternativen inför FB 04, efter FB 00: "Allt detta stod klart när Högkvarteret i februari 2004 överlämnade sitt budgetunderlag till inför det kommande försvarsbeslutet. Regeringens direktiv innehöll i vanlig ordning flera olika budgetramar som försvaret haft att utreda och ta ställning till, ett påslag på 3 miljarder, oförändrade ansla, minus 3 miljarder och minus 6 miljarder. Det uppseendeväckande, och av allt att döma omtumlande, var att effekter i stora stycken såg ut på samma sätt i alla de fyra utredda alternativen. Det spelade ingen roll om försvaret fick mer pengar eller mindre - halva de operativa insatsstyrkorna skulle stryckas och tillsammans med dem hela det territoriella försvaret utom ett av sig självt krympande hemvärn." ... "Kvar att spara på var därför egentligen bara förmågan att i ett förändrat omvärldsläge kunna utveckla resurser för att möta ett väpnat angrepp".

Agrells bok borde vara obligatorisk läsning för alla försvarspolitiker och alla med inflytande på försvarspolitiken. Det är lärdomar vi aldrig får glömma inför framtiden, men som ändå synes ha gått alldeles för många helt förbi.  Försvarsbeslut för försvarsbeslut kan man pricka av vilka förmågor som försvaret förlorar till dess knappt inget återstår krigsplanläggning, mobiliseringsförmåga, territoriellt försvar, ledningsförmåga osv. Det är en synnerligen läsvärd bok för alla försvarsintresserade, men svår att sträckläsa då man ofta måste lägga ned den för reflektioner och av upprördhet över det genom åren vansinniga slöseriet med skattemedel och det oförstånd som karaktäriserat mycket av försvarspolitiken.


"Det lagom hotets princip har inneburit att världen sett ut som en partipolitisk majoritet velat se den, helst alla partier tillsammans"


I anslutning till Agrells bok kan det vara på sin plats att nämna dagens debattartikel från försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist (s), om försvarsindustriellt stöd: "Om svensk försvarsindustri på lång sikt ska kunna hävda sig internationellt krävs ett tydligt stöd från svenska myndigheter. När det inte går att hänvisa till referensobjekt inom den svenska försvarsmakten så är det svårt att med trovärdighet hävda en produkts kvalitet."

Hultqvist har naturligtvis helt rätt i att det är enormt svårt att sälja krigsmateriel på export utan att tillverkarlandet själv köper in materielen. Det får dock inte ta sig absurda proportioner som hänt under tidigare regeringar. Ur Fredens Illusioner: "De 12 divisioner [JAS 39] som under 1980-talet dimensionerats för att täcka hela invasionsförsvarets behov av flygstridskrafter under ett framtida storkrig klubbades slutgiltigt igenom 1997 utan att några operativa behov åberopades, eftersom dessa inte längre fanns." ... "Den moderna luftvärnsmissilen rb 23, som enbart väckte någon större debatt på grund av namnet Bamse, föreslogs 2008 av försvarsberedningen att helt utgå men bibehölls i försvarsbeslutet 2009 tillsammans med andra luftvärnsmissilsystem i två icke operativt inriktade  förband vars enda funktion var att bibehålla teknisk kompetens. Utvecklingskostnaderna blev på detta sätt orimligt höga och försvarsutgifterna till stor del ett rent industristöd."

Kan vara något för Hultqvist att reflektera över.



Fortsättning följer ...