Gästinlägg: Trafikpilot utan certifikat

"Borneo" har sedan en tid blivit med egen blogg och jag kommer därför att lägga upp den bland högerspaltens blogglänkar. Nedanstående gästinlägg återfinnes även på hans blogg som fokuserar på människan i Försvarsmakten.

/Wiseman

------------------------------
Det har i dagarna skrivits om en svensk 41-årig pilot som arbetat som styrman på diverse olika flygbolag i över tio år, nu senast ett turkiskt bolag, utan att ha ett certifikat. Piloten greps i Amsterdam strax före start av polis och står nu åtalad.

Visserligen har kontrollen hos flygbolagen varit bristfällig men man kan ändå ställa sig frågan hur piloten ändå lyckats genomföra type-rating kurs med godkänt resultat samt därutöver ett antal OPC och PC! (bolagskontroll respektive myndighetskontroll). Det faktum visar ju i alla fall på att det inte har förelegat något direkt flygsäkerhetshot, annars hade vederbörande inte klarat av sina kontrollflygningar lägg därtill att han flög som styrman. Att han sedan hamnat i en bedrägerisituation och lyckats hålla den fasaden så länge är intressant men också varför han inte skaffade sig riktiga papper?

En annan fråga man då måste ställa sig är; hur många ytterligare liknande fall finns det i världen? Då menar jag inte småbolag i Afrika som flyger efter, i dubbel bemärkelse, djungels lag utan etablerade ICAO godkända flygbolag.

SAS hade på 80-talet en före detta flygvapenpilot som gjorde likadant. Även om han flög som tredjepilot var det lika illa.

En genomlysning av hela kedjan kring kontroll av behörighet är nog vad som är nödvändigt. Annars lär vi nog snart få se i bolagens reklam att "alla våra piloter har dessutom certifikat"

Borneo

Tragikomik och en historisk utvikning

En minst sagt tragikomisk jämförelse mellan det "insatta insatsförsvaret" och Sjöfartsverket hittar man hos Peter Hammarbergh. Man får hoppas att det inte ska behöva gå längre än så.

För första gången på många år är vintern sådan som den var för ganska exakt 201 år sedan när den ryske generalen Bagration tågade över isen med 17 000 man mot Åland som försvarades av drygt 5000 svenskar från Västgöta-Dals regemente. Den svenske chefen på plats, Georg Carl von Döbeln förhandlade sig till fri lejd tillbaka till Sverige för de svenska trupperna, vilket beviljades och dessa kunde marschera tillbaka till Sverige över isen. En mindre rysk styrka följde efter svenskarna till Grisslehamn där nya förhandlingar genomfördes och von Döbeln lovade ryssarna att inte återbesätta Åland om ryssarna höll sig borta från det svenska fastlandet.

Svensk trupp satte inte sin fot på Åland igen förrän 1918 vid en aktion som påminner mycket om vad Försvarsmakten gör idag. I januari 1918 startade det finska inbördeskriget. Efter rapporter till Sverige om påstådda övergrepp mot den åländska civilbefolkningen, beslutade den svenska regeringen i februari att sända en expeditionskår till Åland. Denna var sedan kvar på Åland till våren och medlade bl a mellan de röda och de vita på ön och hamnade även vid något tillfälle i strid med de ryska styrkor som ännu fanns kvar.

Vid den här tiden röstade också ålänningarna om att få tillhöra Sverige där 96% av befolkningen hellre ville tillhöra Sverige än Finland. Under 20-talet togs frågan upp i Nationernas Förbund och trots en förnyad omröstning med samma resultat, fastslog NF att Åland tillhörde Finland. Man kan fundera på vad som hänt för svensk del om Åland blivit svenskt. Hur hade det påverkat Sveriges ställning i VK 2? Hur hade färjetrafiken och färjehandeln sett ut?


Vad borde man lära sig av detta? Historien går igen. Vi har åter fått en fimbulvinter vilken de statliga myndigheterna avvecklat sin beredskap för och som därför hårt har drabbat landets infrastruktur. Ett områdes önskan att tillhöra en annan stat som man känner sig mer samhörig med är ständigt aktuellt.I höstas blev det lite svettigt när den nationella beredskap kontrollerades under övningen Dagny II samtidigt som de enorma ryska övningarna i Östersjöområdet. Det var ju ett scenario man gladeligen avvecklat tidigare under 00-talet. Försvarsmakten går nu in i en helt ny organisation som ingen vet hur den kommer att fungera och som ska gälla från 2014 till 2019, trots att försvarsministern medger att ingen säkerhetspolitisk analys värd namnet gjorts för perioden efter 2014.

Läs och begrunda Peter Hammarberghs jämförelse.


SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, Aftonbladet, 2, 3, 4, 5, Expressen, 2, 3, 4

Ledarskap är ett vågspel

Chefen för FS 18 i Afghanistan, överste Christer Tistam, utövar ikväll ett ytterst aktivt ledarskap för att öka skyddet för sina egna soldater, men även allierade soldater och den afghanska civilbefolkningen. Överste Tistam väljer nämligen att i TV 4 Nyheterna förespråka en utökning av de svenska insatsreglerna (rules of engagement på utrikiska) i Afghanistan till att innefatta aktivt självskydd, vilket TV 4 föga oväntat och populistiskt sammanfattar till "svenska soldater vill skjuta först och fråga sedan". Med sådan journalistik är det inte så märkligt att svenskar i allmänhet har haft så dålig koll på vad som händer i Afghanistan.

Precis som vid andra insatser finns för ISAF gemensamma insatsregler. Utöver dessa finns även nationella insatsregler som i regel är hårdare än ISAF:s egna och som då överrider ISAF:s.

Insatsregler är ofta omgärdade av sekretess eftersom blottor i dem annars lätt kan utnyttjas av motståndaren. Härom året spårade tyska motsvarigheten till SSG upp ledarskiktet bland talibanerna i det tyska PRT:t. De tyska insatsreglerna har varit extremt restriktiva, varvid talibanerna utan problem kunde ta sig undan tyskarna genom att inte öppna eld, varvid tyskarna bara kunde stå och se på när de försvann. Tyskarna kunde tidigare heller inte verka mot prickskyttar som sköt från långt håll, eller vid granatkastarbeskjutning eftersom insatsreglerna krävde att man verbalt varnade innan man öppnade verkanseld. Hur varnar man verbalt en människa på 800 m avstånd? Naturligtvis började talibanerna utnyttja dessa blottor.

De svenska insatsreglerna som överste Tistam nu vill få ändrade har tidigare omöjliggjort för svenska soldater att "skjuta först" om man t ex upptäckt ett eldöverfall eller liknande. Man kan jämföra det med att polisen ser att rånare sitter med vapen i en bil utanför banken och inte skulle kunna gripa dem förrän de genomfört rånet.

Att som överste Tistam ta upp frågan i media är mycket kontroversiellt och en metod som inte är uppskattad längre upp i näringskedjan. Handlingskraftiga överstar som talar ut i media brukar inte gå så mycket längre, även om de av sina underlydande brukar hyllas för sitt ledarskap, t ex översten av första graden Ulf Henricsson. Att överste Tistam nu går ut i media tyder på att de andra vägarna att påverka insatsreglerna varit oframkomliga och att man bedömer att vikten av att få de känsliga insatsreglerna ändrade överrider sekretessen när det handlar om soldaternas säkerhet. Talande är också tystnaden från HKV och Försvarsdepartementet...

Ledarskap är ett vågspel och det krävs ofta att man fattar för den egna karriären riskfyllda beslut. Att våga fatta dessa obekväma beslut är ett tecken på mycket gott ledarskap och tyvärr alldeles för sällsynt.

Jag hoppas innerligen att överste Tistams vädjan hörsammas och att insatsreglerna nu ändras. Att Sverige ska behöva vandra samma väg som Tyskland med åtskilliga stupade och skadade innan det absurda regelverket ändras, vore närmast ett förräderi och skulle för överskådlig framtid visa vad svenska soldaters liv är värda för våra politiker.

Personalkännedom

För dem som ännu inte uppmärksammat det, eller inte följer sitt fackförbund Officersförbundets hemsida så noga, kan jag tipsa om den utmärkta kolumn med nyhetslänkar som finns där. Idag länkades det bl a till Norrbottens-Kuriren som berättar att det är problem med rekryteringen av helikopterpiloter till nästa års insats i Afghanistan. Några piloter anser sig vara för gamla för att lockas av en skarp insats, medan vissa anser att det inte kommer att finnas tillräckligt med tid och resurser för att utbilda sig i det för Afghanistan mycket specifika klimatet, ”hot ’n’ high”, som gör helikopterflygning där till den mest riskfyllda i världen. Som jag tidigare skrivit lägger andra nationer med stor erfarenhet av flygning i Afghanistan ändå ner stora resurser på att utbilda sina helikopterbesättningar i hot ’n’ high inför insats i Afghanistan. Mig veterligen har inga steg i den riktningen tagits från Försvarsmaktens sida. Jag blir dock mer än gärna motbevisad på den punkten.

När färre piloter nu avser åka, blir det längre tjänstgöringsperioder för de resterande, vilket är ett problem större än just den social aspekten. Problemet med flygoperationer där den aktuella resursen är en beredskapsresurs, är att det i regel blir lite skarp verksamhet och mycket väntan. Färdighet är en färskvara, varvid besättningarna därför måste roteras ut ur området med relativt täta mellanrum för att öva sig, medan andra roteras in. Att utbilda nya piloter på Hkp 10 lär ta betydligt längre än ett år och att skicka en ny pilot utan hot ’n’ highträning till Afghanistan oförlåtande klimat och stridsmiljö är ingen bra idé. I Sverige har man under de senaste 10 åren haverat 25% av alla Hkp 10 i djupaste fredstid och i känd miljö. Oavsett personalens status och antal lär det bli åka av till Afghanistan. Det har gått alldeles för mycket prestige i den här frågan för något annat. Liksom den intervjuade piloten i Luleå, finner jag det märkligt att man inte tidigare bäddat bättre för en skarp insats. Till sommaren är det åter dags att sätta upp ett svenskt Herculesförband i Afghanistan för att avlasta de tyska helikopterresurserna från de transportuppgifter man annars får lösa under sommaren när klenare transportflygplan inte klarar hot 'n' highmiljön. Jag hoppas verkligen att HKV lärt sig läxan från förra året och bättre bäddat för en insats så att man inte råkar i samma sits igen och står där utan piloter när det är ”slutrekryterat”. Populärversionen förra året var att det bara handlade om löner, men enligt källa lär det ha rört sig om betydligt fler och för uppdraget väsentliga saker. Förhoppningsvis har man, som sagt, pejlat läget bättre i år.


Apropå helikoptrar hade jag tänkt skriva några rader om Bundeswehrs sågning av NH 90, som avslöjades i förra veckan, men det har Chefsingenjören redan gjort och det finns inte så mycket mer att tillföra. Det är märkligt hur ett land som till största delen består av obyggd, bestämmer sig för att investera i idel helikoptrar med knaper förmåga att landa i terrängen. Det återstår att se hur det går med inköp av nya helikoptrar, vilket Försvarsmakten i budgetunderlaget för 2011 anser att det behövs extra medel till om man ska klara. Ett inköp av Blackhawks anser jag vore minst sagt väl investerade pengar. Försvarsmaktens helikopterverksamhet har ju det senaste dryga decenniet varit en mycket tragisk verksamhet - på flera sätt.


Fotnot: Läser man i kommentarerna till artikeln ser man att ”Wiseman” lämnat en kommentar. Det krävs nog inte mycket eftertanke för att förstå att det inte är denne Wiseman.

Oväntade effekter

Expressen har som bekant förtjänstfullt avdelat en reporter, Therese Christiansson, för att bevaka kriget i Afghanistan. Idag skriver hon om hur en afghansk styrka med bistånd från danskt OMLT skapar säkerhet i en by i Helmand. Det är i alla fall en vision om hur situationen borde vara och förhoppningsvis blir.

Ett av de stora problemen i Afghanistan rör hur man vinner civilbefolkningens förtroende. Framförallt hur man kan visa civilbefolkningen att det är den afghanska regeringen med den afghanska polisen och militären som ska ska vara den leverantör av säkerhet som befolkningen föredrar framför talibanerna, vilket Morgonsur förtjänstfullt tagit upp i ett tidigare inlägg. I stora delar av Afghanistan har bristen på "säkerhetsleverans" från statsmakten och de internationella styrkorna lett till att talibanerna fått härja fritt och därigenom åtnjutit större förtroende hos civilbefolkningen. Man anser att visst är det bra att utlänningarna borrar brunnar, lever sjukvård o s v, men de kan inte garantera säkerheten. Det har gjort att man mer eller mindre frivilligt lämnat tyst eller aktivt bistånd till talibanerna och andra liknande element.

Under hösten har svenska styrkor i Afghanistan tillsammans med afghanska styrkor varit inblandade i fler strider än någonsin tidigare under den svenska insatsen, då de svenska styrkorna har börjat uppträda mer aktivt bl a till följd av tillförsel av mer ändamålsenlig materiel (Galtar, stridsfordon 90, UAV, m m). Ett antal talibaner och sympatisörer har dödats i dessa strider, ofta i närhet av byar, vilket med svensk medial logik borde innebära att civilbefolkningen än mer skulle önska livet ur svenska soldater och deras återtåg från Afghanistan. Resultatet har dock blivit det omvända. Det resoluta agerandet hos svenskarna, när man inte som tidigare backat vid beskjutning utan istället tagit striden, har lett till ett betydligt ökat förtroende hos afghansk polis och militär, men framförallt och viktigast, hos den civila befolkningen, vilket undersökningar och intervjuer visat. Det visar återigen vikten av att avsevärt förstärka såväl den svenska militära insatsen i området, som att öka och samordna det svenska civila biståndet. Kan man visa att man behärskar ett område och kan garantera säkerheten där, är mycket vunnet.

Försvarsekonomiskt haveri

Igår offentliggjordes att Försvarsmakten under 2009 totalt har underskridit sin budget med 2,5 mdr kr. Mot slutet av 2009 pekade siffrorna på mer än 1,5 mdr kr, men ingen visste riktigt då var resultatet slutligen skulle landa. Efter att alla sammanräkningar gjorts och fakturor inkommit blev resultatet alltså 2,5 mdr kr. Försvarsministern är sprudlande glad och uttrycker att ”det är en historisk situation” och visst är det historiskt.

Ett ”anslagssparande” av den här storleken måste ju givetvis vara upptaget i budgeten om det är planerat och är det inte planerat handlar det om ett anslagsunderskridande av tidigare ej skådad like. Läser man Försvarsmaktens budgetunderlag för 2009 finner man inte ett ord om ett planerat anslagssparande på 2,5 mdr kr. Med andra ord handlar det om en situation som ”bara blivit så”, vilket är mycket allvarligt.

Som i all annan verksamhet är det oftast mycket svårt till omöjligt att spara in på overhead-kostnaderna, utan det är i den rörliga verksamheten och i inköp som besparingarna görs. Med andra är det alltså den översta delen av anslaget som är det viktigaste och det som ger effekt i slutändan. Ett så stort anslagsunderskridande bjuder också in till kraftiga budgetnerskärningar, vilket skulle innebära att Försvarsmakten får fortsätta sin verksamhet på en svältfödd nivå.

Ur Försvarsmaktens budgetunderlag 2010:”I årsredovisningen för 2008 (HKV 23 386: 51656, 2009-02-20) redovisar Försvarsmakten bl a de ambitionssänkningar som tvingades vidtas under 2008 och konsekvenserna av dessa. Även om dessa åtgärder genererade en positiv effekt i form av ett anslagssparande, av stor betydelse för genomförandet av de förslag som framgår av föreliggande budgetunderlag, var de negativa konsekvenserna betydande för den operativa förmågan.”

Detta konstaterades alltså för ett år sedan i 2010 års budgetunderlag. Ändå sker ett oöverträffat budgetunderskridande 2009. I Försvarsmaktens årsredovisning för 2009 sammanfattar ÖB läget så här: ”Värderingen av insatsorganisationens operativa förmåga visar att Försvarsmakten över tiden kan möta de krav regeringen ställer i nuvarande omvärldsläge. Förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms fortsatt innehålla brister som begränsar handlingsfriheten med vissa förband. Förutsättningar att kunna utveckla förmåga att möta ställda krav efter en allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling bedöms med vissa begränsningar kunna innehållas över tiden, förutsatt att politiska beslut fattas i god tid.” Läser man lite vidare i årsredovisningen finner man måluppfyllnaden för de olika krigsförbanden, där de flesta nått målen. Vad som inte skrivs ut är var målen satts.

Opåkallat har Försvarsmakten ålagt sig själv en verksamhetsbegränsning med 2,5 mdr kr, vilket är enormt stor del om man ser till den bråkdel av försvarsbudgeten som används för ren övningsverksamhet. Det kan inte nog påpekas att Försvarsmakten aldrig har överskridit sin budget. Däremot har man flera upptäckt att utgifterna pekat mot ett överskridande om inte åtgärder vidtas omedelbart, varvid övningsnivån sänkts till ett minimum, värnpliktiga ej inkallats och fartyg blivit kvar i hamn, stridsfordon i garagen och flygplan på marken. Dessa är de ”svarta hål” som media talat om. Vad som skett för 2009 är precis samma sak, men helt opåkallat. För 2008 blev anslagsdifferensen ca 2 mdr kr. Från siffror som pekade på ett underskott på 1,5 mdr kr, blev överskottet 0,5 mdr kr. Nu är alltså anslagsdifferensen 2,5 mdr kr! Att påstå att detta inte påverkar svensk beredskap eller pågående skarpa insatser i utlandet är att fara med osanning. Jag är mycket förvånad att ingen journalist ifrågasatt vad ett anslagsunderskridande med 2,5 mdr kr fått för konsekvenser för Försvarsmaktens verksamhet.

Man kan faktiskt jämföra situationen med SJ och Banverket eftersom Försvarsmaktens situation är liknande. Skulle det efter veckans kaos framkomma att SJ och Banverket också underskridit sin budget med 2,5 mdr kr, hade det ledningen fått svårt att sitta kvar.

Det här är förmodligen det tydligaste beviset på att man inom Försvarsmakten helt saknar överblick över hur budgeten används. Jag är inget stort fan av PRIO, men förhoppningsvis kan det systemet råda bot på denna katastrofala ekonomiska kontroll.

Med tanke på att totalt 2,5 mdr kr sparades under 2009, börjar jag än mer ifrågasätta nödvändigheten av att lägga ner ytterligare ett regemente och en flygflottilj, samt ett antal utbildningsgrupper 2012, vilket redovisades på ÖB:s chefsmöte härom veckan. En avsevärd förstärkning av Afghanistanstyrkan skulle t ex kunna genomföras då denna idag kostar knappt hälften av 2009 års anslagsunderskridande. Vore jag krigsförbandschef som under 2009 fått dras med mycket knappa resurser skulle jag faktiskt känna mig ganska förrådd...

DN

Uppdatering 27/1 kl 08.30: SvD tar upp ämnet i en ledare.

Stöd till det civila samhället?

Infrastrukturminister Åsa Torstensson uttryckte ikväll i Aktuellt en upprörd önskan om att "Försvarsmakten" ska röja spår åt Banverket och SJ. Jag undrar just var de resurserna ska komma ifrån. Torstensson lever förmodligen kvar i det gamla försvarets dagar med horder av värnpliktiga som kunde kommenderas ut. Aldrig har så få värnpliktiga legat inne som nu. Hennes utspel tyder på en något bristande verklighetsuppfattning.

Inställda tåg p g a snö på spåren som man inte klarar att röja. Så går det när man chansar med sin beredskap och inte betalar försäkringen. Som tur är har vi inte hamnat i samma trångmål säkerhetspolitiskt. Det är också ett bra, men tragiskt exempel på hur det går när man slår sönder myndigheter i beställar- och leverantörfunktioner med interndebiteringar. Ingen tar det övergripande ansvaret. Av bl a den anledningen är jag något bekymrad över att Fortifikationsverket nu ska ta över ansvaret för de svenska camperna i utlandsinsatserna. Idag pungslår man Försvarsmakten på ca 2,4 mdr kr i lokalhyror (en och annan mindre hyresvärd ryms också i summan ska medges) och med en hyreshöjning på 450% över drygt tio år, finns det all anledning att vara skeptisk. Jag undrar hur det ser ut mellan SJ och Banverket?

SvD, 2, DN, 2, 3, Aftonbladet, 2, 3, 4,

LFU Ny

Behovet av en luftförsvarsutredning har aldrig varit större. Hur ska det framtida svenska luftförsvaret utformas, och vilken hotmiljö ska det kunna verka i? Framförallt, vad är dess uppgift? 40 år har gått sedan den förra luftförsvarsutredningen, LFU 67, som bl a innebar en reduktion av luftvärnets förmåga till förmån för jaktflyg.

Luftförsvaret utgör och kommer att utgöra Sveriges främsta försvarslinje, tillsammans med Marinens ubåtar och ytattack. Det är ett bestående faktum till följd av Sveriges geografiska läge. Stor oklarhet råder dock om hur luftförsvaret ska fungera och pendeleffekten är därför stor. För drygt tio år sedan var det nationella perspektivet förhärskande, för att under 00-talets mitt helt ha förbytts i ett internationellt perspektiv. Idag har det åter svängt mot det nationella perspektivet och som beslutfattare förvånas man då över att många av de resurser som fordras för ett fungerande nationellt luftförsvar ”råkar” ha avvecklats under 00-talet. Uppvaknandet blir som en kalldusch.

I det målvakuum som idag existerar är det mycket lätt hänt att små influenser får mycket stora efterverkningar, när beslut tas utan hänsyn till ett större sammanhang. Det är en miljö som försvarsindustriella aktörer frodas i. Huvuduppgiften för dagens luftförsvar verkar framförallt vara en fredstida produktionsorganisation fokuserad mot att stödja exportansträngningar.

Försvarsminister Sten Tolgfors hävdar ofta och gärna att Sverige har ett numerärt starkt flygvapen, nu senast i ett tal i veckan. Det är dock inte samma sak som ett starkt luftförsvar. Ett fungerande luftförsvar kräver en redundant ledning, redundant bassystem, stridsflyg för rörligt försvar och insatser på djupet samt luftvärn för att över tiden kunna försvara egna förband och kritisk infrastruktur.

Bassystemet har jag tidigare avhandlat i ett inlägg och det har även Chefsingenjören och Väpnaren. Istället för att hålla fast vid den tidigare spridningstaktiken med dess skydd för flygförbanden, förväntas idag stridsflyget uppträda från en fredsgruppering utan vare sig skydd för mark eller lufthot, i form av säkerhetsförband, fortifikatoriskt skydd eller luftvärn. Som lök på laxen förväntas basförbanden hantera dubbelt så många flygplan med hälften av personalen.

Ser man till ledningen, märker man att den i princip helt inriktats mot den fredstida produktionen. Liksom basfunktionerna har ledningen fått (eller ska) flytta in i oskyddade anläggningar på de få kvarvarande flygflottiljerna, med undantag av berget i Hästveda (som fortfarande planeras läggas ner), samt Bålstaberget som planeras bli kvar. Motsvarande berg i norra Sverige lades ner redan i början av 00-talet. Det är självförklarande att redundans kräver två skyddade anläggningar, men av det verkar det bli intet. I denna nätverkens guldålder kan man förvånas över att ledordet är koncentration snarare än motsatsen. Trots direkta order från politisk nivå fortsätter arbetet med GLC/NOC i Enköping, även om anläggningen nu bytt namn. Planen verkar nu snarast vara att övervintra till efter valet och då ta nya tag.

I inriktningsvakuumet som uppstått har man också lyckats med att avveckla de nationella förmågorna till krypterad, säker ledning av luftförsvaret och för luftförsvarets ingående komponenter att skilja vän från fiende, vilket torde vara bekant från SvD:s artiklar i ämnet. Istället är man idag beroende av att NATO ska delge de krypton som krävs för att använda den internationellt anpassade utrustning som anskaffats. Det är något som inte kommer att hända, annat än efter ett svenskt NATO-medlemskap, förutom möjligtvis vid enstaka NATO-övningar. Ett i längden mycket olyckligt och farligt förmågeglapp har uppstått, där man istället för att välja väg nu fumlar i mörkret.

Ett modernt luftvärn är en nyckelkomponent i ett luftförsvar. Utan luftvärn faller luftförsvaret samman då jaktflyget har dålig förmåga att kontinuerligt luftförsvar ett område. Ju längre området är från basen, desto mer av flygtiden går till transportflygning, till last för lösandet av luftförsvarsuppgiften. Den hotmiljö som sedan början av 90-talet är dominerande innefattar massiva angrepp med kryssningsrobotar istället för som tidigare angrepp med bomb- och attackflyg. Kryssningsrobotarnas räckvidder görs att de ofta kan skjutas från eget territorium varefter de på egen hand med hög fart och låg höjd tar sig fram till sina mål. P g a sin storlek, fart och höjd är kryssningsroboten ett mycket svårbekämpat mål, där det krävs högt placerade radarspaningsresurser och luftvärn grupperat nära målområdet för att lyckas med bekämpning. Ser man till det svenska luftvärnet idag ligger tonvikten på det mycket korträckviddiga, rb 70, medan det med medellång räckvidd (HAWK) var en bristvara redan från inköpsdatum för 40 år sedan. Det har dock uppgraderats i förmåga successivt sedan dess. Resurserna räcker dock knappast till att försvara basområden samt kritisk infrastruktur. Liksom övriga delar inom luftförsvaret, har luftvärnet starkt fått lida till förmån för försvarsindustrins intressen, där målet snarast varit att anskaffa svensk materiel än att anskaffa den materiel som behövs. F d ÖB Bengt Gustavssons redogörelse för svensk försvarspolitik 1965-1995 utgör i sammanhanget mycket intressant läsning om hur det gick till när Luftvärnet blev med rb 70.

Slår man ut komponenterna i dagens svenska luftförsvar på en karta, märker man att det blir väldig tunnsått. Är det en medveten handling kan det ursäktas. ”Blev det bara så”, är situationen mer än bekymmersam. En given situation uppstår sällan på egen hand. Oftast är det en bristande styrning och ett bristfälligt beslutsunderlag inblandat.

Frågan är vad det är som gör att man från politisk nivå är så avogt inställd till att göra en ny luftförsvarsutredning. Är det en rädsla att det ska visa sig att befintliga resurser inte stämmer överens med den hotmiljö som framtiden innebär? Är det så att man inte kan enas om hur framtiden ska se ut?

LFU 67 syftade till långsiktighet, men det var nog ingen som förutsåg att långsiktigheten skulle sträcka sig en bra bit in på nästa årtusende. När nu många i utredningen ingående komponenter helt eller nästintill tjänat ut, är det hög tid för en ny utredning. Resultatet av målbildsvakuumet har varit alldeles för tydligt med förmågeglapp, enormt höga materielkostnader för materiel i obetydligt antal och en organisation som spretar åt alla håll och hittar på egna uppgifter.

Hearts and minds

Jag vill passa på och tipsa om Morgonsurs blogginlägg om problematiken med att lyckas med insatsen och om problematiken med just att tro att begreppet Hearts and minds löser allt. Morgonsur har en enastående förmåga att på ett enkelt sätt diskutera svåra frågor. Som Morgonsur skriver krävs det att man som stabiliserande styrka kan uppvisa en möjlighet att uppehålla sig över tiden i ansvarsområdet för att befolkningen ska få förtroende för att man kan erbjuda säkerhet. Att då 500 svenskar och dryga hundratalet finska soldater ska kunna erbjuda det för ett område lika stort som Götaland känns något utopiskt, även om det sker i samarbete med ANA och ANP (afghanska armén och polisen). Försvarsminister Sten Tolgfors skriver att det åligger politikerna att överväga huruvida en förstärkning ska ske och andra politiker menar att Försvarsmakten måste ta initiativet. Redan i somras deklarerade Försvarsmakten att man från 2010 vill förstärka insatsen till 550 man mot dagens 500, men från politiskt håll är intresset svagt.

Det är glädjande att se att stödet för den svenska insatsen ökat, men man ska ha i åtanke att med den stridsnivå som redan nu förekommer under "lågsäsong" (vinter) tyvärr indikerar att när det väl blir fighting season till våren, kommer säkerhetsläget förmodligen försämras och större insatser att krävas. Verktygen i verktygslådan finns i form av färdiga registerförband för verkan i alla arenor, men vågar någon plocka fram dem?

SvD

Gästinlägg: Svensk krigsjournalistik

I inlägget "Hemkomst" kritiserade jag återigen hur svenska media rapporterar från Afghanistan och andra områden där Sverige deltar i militära insatser (eller snarare inte rapporterar). Det ledde till en diskussion mellan mig och en av läsarna, varvid journalisten Johanne Hildebrandt kom på tal. Johanne har nu själv skrivit ihop ett inlägg i diskussionen, vilket jag tyckte var så intressant att det får bli ett eget gästinlägg.

/Wiseman
------------------

Svar till anonym:

Jag har aldrig varit inbäddad i Afghanistan och av de fem reportage jag skrev sist handlade 1 1/2 om de svenska soldaterna. Ett handlade om BB, på kvinnornas slagfält dör 17000 mammor dör i barnsäng varje år, ett var från fängelset och handlade om korruptionen inom rättsväsendet, ett halvt handlade om en vallokal långt ute på landet och ett från själva valdagen. Under tidigare resor till Afghanistan och Pakistan har jag uteslutande rapporterat om civilbefolkningen, framför allt kvinnor och barn, samt varit inbäddad i ett flyktingläger som drevs av Rawa.

Om du verkligen hade varit journalist, som du påstår och jag betvivlar, hade du upptäckt detta under din rutinmässiga faktakoll på eniro nyhetssök eller textarkivet, och därmed inte underminerat ditt resonemang med så simpla faktafel.

Sant är dock att jag i egenskap av kolumnist har skrivit om soldaternas situation och hur de behandlas av sin arbetsgivare. Att granska statsanställdas arbetsmiljö, även om de råkar befinna sig i Afghanistan är en självklarhet, likaså att granska skälen till varför de skickats dit. Om Sverige skickar ut hundratals soldater varje år så måste de också tas hand om när de kommer hem. Det finns ett mänskligt pris som både militären och dess anhöriga betalar förutom det politiska spelet och dess hyckleri som jag tidigare kritiserat.

Anonym påstår att det inte är gammelmedias ansvar att få folk att bry sig mer om läget. Så du menar att licensfinansierade SVT inte har ett bevakningsuppdrag? Att kvällstidningar inte bedriver kampanjjournalistik? Det människor inte vet kan de inte heller förhålla sig till. Självklart är det medias bild att ge ett brett faktaunderlag så att människor kan förhålla sig till vad som sker i Afghanistan och resten av världen. Vad skulle journalisterna annars göra om vi inte berättar vad som händer? Dunka varandra i ryggen på pressklubben?

Medias makt är stor. Mycket av förvirring om vad som hände i Bosnien i början av kriget berodde för övrigt på att media i början inte var tillräckligt kompetent att analysera, belägga och beskriva det som pågick. (Detta var min generations lärokrig, jag var själv en okunnig rookie som mestadels skrev riktigt dåliga artiklar.) Folk i Sverige hade svårt att relatera till vad som hände, kriget ansågs komplicerat och långt borta, få brydde sig men många klagade över att Sverige tog emot tiotusentals flyktingar från forna Jugoslavien. Maj Britt Theorin, Thage G Petersson och vänstern krävde att de svenska soldaterna skulle tas hem. Men när journalistiken nådde en kritisk massa vaknade opinionen mot kriget och så småningom tvingades fred och Daytonavtal fram.

I dag är kriget i Afghanistan underrapporterat och anses hopplöst, komplicerat och långt borta. Sverige tar emot flyktingar och ingen förstår varför de flytt hit. Maj Britt Theorin, Thage G Petersson och vänstern kräver att trupperna ska tas hem…

Anonym påstår också att jag undrat var alla ”riktiga reportrar” tagit vägen, vilket är ytterligare ett faktafel. Följande stod i min kolumn i Aftonbladet den sjunde februari:
”…utrikesbevakningen haltar fram i brist på pengar, soldaterna själva får sköta rapporteringen via bloggar och dokumentärböcker är vår tids tidningsreportage. Man kan också undra var reportrarna har tagit vägen i allt detta? Kanske är det verkligen ett utdöende yrke som det påstås ibland. Men nej, så kan det ju inte vara. De är nog bara beordrade att bevaka viktigare saker, Melodifestivalen till exempel.”

Jag kritiserade med andra ord medias prioriteringar, inte reportrarna. Att diplomaten Diana Janse kan ge en mer komplett bild av Afghanistan i sin bok ”en del av mitt hjärta lämnar jag kvar” är ju ganska trist för min kår. Att soldater numera bloggar, både i DN och på Armémuseums hemsida, är visserligen bra för de är duktiga och ger en bredare bild av skeendet, å andra sidan är det ett steg tillbaka till tiden innan William Russel Howard bevakade Krimkriget i början på 1800-talet och fick epitetet som världens första krigskorrespondent. (Innan Howard bestod rapporteringen av brev från officerarna som berättade om vad som hänt, vilket sedan publicerades.)

Det finns många skickliga kollegor som vill åka till Afghanistan men som inte får eftersom det saknas pengar. Krigsrapportering är dyrt, att ha ett reportage team på plats i ett par veckor kan gå på flera hundra tusen i löner, försäkringar, transporter, tolkar, satellitkostnader, etc. All heder åt Expressens chefredaktör Tomas Mattson som satsar pengar på en redaktion i Afghanistan men framför allt ska reportern Terese Christiansen, som tagit initiativet och utför jobbet, ha beröm. (Jag har självklart erbjudit Terese allt mitt stöd om hon behöver det.) Det är tungt, slitigt, riskabelt och ensamt att vara reporter i en krigszon, få kollegor vill lägga månader av sitt liv på något sådant. Det går däremot bra att stanna hemma och klaga på texterna och tycka att "det där var väl inte så märkvärdigt" och bli avundsjuk när någon får uppmärksamhet, åk dit då och gör det bättre då istället för att gnälla.

En reporter kan bara ge några skärvor av verkligheten och kan inte skildra allt som sker i Afghanistan, det behövs många olika röster och infallsvinklar. Att vara på plats är ett måste. Tyvärr är också krigsrapportering en försummad genre inom svensk journalistik, många kollegor har ingen aning hur arbetet går till.

Det är ett fysiskt jobb, och handlar mest om att förflytta sig till olika platser. Då pratar man med dem som känner till vägen, försöker ta reda på om tillstånd krävs och sedan hyr man helt enkelt en bil, åker och hoppas på det bästa. Som svensk kvinnlig reporter har man sällan några fiender utan släpps igenom vid vägspärrar. Om man är trevlig mot folk är de oftast trevliga tillbaka och i Mellanöstern har jag tillgång till både kvinnornas och männens värld. En norsk manlig kollega försökte intervjua afghanska kvinnor i tolv dagar, alla vägrade tala säga något, medan jag bodde tillsammans med kvinnor i ett läger och pratade om allt.

Väl på plats sätter man igång och jobbar, söker upp folk att intervjua, följer med människor som gestaltar något av de ämnen man läst in sig på, barnmorskor, soldater, valarbetare på landsbygden, etc. Mitt mål är att ge en sådan bred bild av skeendet som jag kan och självklart ska allt vara sant. Om inte de som på plats känner igen sig i min beskrivning så är ju något fel. Allt tar alltid mycket längre tid än planerat, halva arbetsdagen används till att hantera diverse problem, det gäller att vara uthållig och orka skriva en bra artikel efter femton timmar i dammig hetta. Hemmaredaktionen stressar allltid och vill ha texter, det gäller att stå emot kraven på kvantitet till förmån för kvalité. Att kontrollera fakta är alltid svårt, uppgifterna är ibland motstridiga och det kan vara svårt att skaffa sig en överblick, som i Kosovo. Då är det bra att samarbeta med utländska kollegor, för att bekräfta fakta under traumatiska situationer, dela
kostnader och för säkerhets skull om och när man blir beskjuten, vilket självklart händer ibland och inte är mycket att orda om.

Något supande i hotellbaren är det inte frågan om. Dagens journalister har ständig deadline med artiklar, bloggar, webb-tv, radio, vilket gör att rapporteringen lätt bli urvattnad. Kommentatorsfunktionen gör att alla kan kritisera faktafel i texten, vilket är bra. Folk kan också kommunicera via chattar, vilket för människor närmare och ökar. Men generellt sett håller den svenska krigsjournalistiken, inklusive mig själv, sämre klass än exempelvis den
brittiska. Jag har gjort jobb åt både BBC och The Guardian och kraven som ställdes på mig där var mycket högre än hemma och redaktörerna var oerhört pålästa, vilket var stimulerande. Amerikanska kollegor har pluggat försvars och krigsjournalistik i flera år på universitet innan de ger sig ut på fältet. I Sverige finns ingen utbildning och ingen diskussion om hantverket vilket är tråkigt, krigsrapportering är svårt, efter nitton år känns som om jag först nu börjar behärska
ämnet och tänker försöka plugga på Försvarshögskolan till hösten för att vidareutveckla mig.

Beröringsskräcken mellan journalister och militärer vilket grundar sig på okunskap och förståelse inför varandras arbetsuppgifter. Många av de reportrar som skickats ut för att bevaka en händelse som de stupade officerarnas hemkomst är allmänreportrar som fått någon timme på sig att läsa in sig på ämnet och dessutom saknar grundläggande kunskap om försvaret. Ett par kollegor är politiskt färgade och bär på en föreställning om att militärer är sprungna ur Mordor vilket gör att de förvränger fakta på ett nästan tragikomiskt sätt, särskilt med tanke på att de inte lämnat soffan. Andra kollegor gör misstag för att de saknar erfarenhet och/eller slarvar, eller inte bryr sig om att ge en sanningsenlig bild.

Men militärer kan å andra sidan vara oerhört avoga och fyrkantiga när ni talar med media, och när ni underhåller fakta så undrar självklart varje journalist vad ni mer döljer. Info har dock blivit mycket bättre de senaste två åren vilket de ska ha en eloge för. Men för att som journalist verkligen få reda på fakta krävs att man är på plats och vågar ställa frågor som går emot ens egen uppfattning om hur saker och ting borde vara. Därför hoppas jag verkligen att Ohly och Linde följer med mig till Afghanistan, och även du Anonym är också välkommen ut på fältet.

För det viktiga är ju att presentera fakta, oavsett hur den ser ut, eller hur?

/Johanne Hildebrandt